Brukspatron Christian Wilhelm Emil Flor

Jag har ju tidigare skrivit om min mormors far Emil Falk som var född ”oäkta”. Har ju en stark kandidat till hans far, Christian Wilhelm Emil Flor. Om det nu är så att det är han som är far får jag försöka lura ut men under tiden har jag forskat på honom och tänkte nu berätta det jag vet om honom i detta inlägg.

Christian Flor 2

Christian Flor d.ä.

 

Så, Christian Wilhelm Emil Flor föddes i Kiel 7 augusti av Danska föräldrar. Fadern var Christian Flor, Präst, Filosofie doktor, Professor, Grundare av Rödding Högskola, Politiker och Etatsråd medlem av Riksrådet från 1856. Modern var Vilhelmine Frederikke Zeuthen, dotter till Peder Christian Zeuthen, Etatsråd och Christine Vilhelmine Marie von Bornemann.

 

 

Christian gick på Bergsskolan i Falun 1849-1850 och läste där till bergsingenjör. Han blev där bekant med Harald Ericsson på Ramsberg. Mellan åren 1852 och 1855 var han bokhållare på Ramsbergs Bruk.

 

Sigill C Flor d.y

Flors brevsigill

Han gifte sig 2 september 1858 med Demoiselle Carolina Lovisa Ericsson, dotter till brukspatron Ericsson på Ramsberg. (Jag har en kopia på ett brev från Christians far Etatsrådet till Brukspatron Harald Ericsson på Ramsberg om giftermålet mellan deras son och dotter)

Christian och Carolina (Lina) fick en dotter, den enda, Wilhelmina Lovisa, född 9 januari 1860 men hon dog bara drygt ett år gammal. Av vad vet jag ej men jag spekulerar i att det kunde varit en ärftlig sjukdom?

IMG_0977

Christian som ung

Det finns väldigt lite att läsa om Haddebo bruk på nätet men jag har uppgifter som tyder på att Haddebo brann, då troligtvis bostadshuset, innan Flor flyttade därifrån. Christian var tydligen en väldigt duktig cellist. Han älskade att spela mycket och ofta. Raderna nedan ska hans hustrus systerdotterson berättat om sin äldre släkting: 

“Han var en mycket opraktisk man som ingenting annat gjorde än spelade violoncell. Hans mycket dyrbara instrument brann upp då Haddebo bruk brann. Han räddade i panik brödkakor, som hängde på tork, men glömde violoncellen. Morbror Christian hade ett mycket häftigt temperament.”

Christian Flor äldre

Flor i sin lägenhet i Stockholm

 

Men som sagt, Flor flyttade från Haddebo, när han gått i konkurs den 22 september 1879 till Ekhov utanför Mariefred där han och hustrun bodde i ganska precis 2 år som hyresgäster, varpå de flyttad till huvudstaden. De bodde någonstans i 9;de roten i Hedvig Eleonora församling i ett år innan de, den 25 september 1882, flyttade in på Kammakargatan 8, Johannes församling, på Norrmalm i Stockholm, granne med Johannes kyrka.

 

 

På Norrmalm levde de, Christian och Lina, i nästan 30 år tills Brukspatronen från Haddebo bruk, Christian Wilhelm Emil Flor avled dem 17 mars 1910 av en allvarlig vänstersidig lunginflammation, lite över 80 år gammal.

Christian Flor siluett

De fyra sista bilderna från Ramsbergs bruks arkiv.

Annonser

Björndammens första masugn

Jag skrev tidigare om min ana Piett. Han verkade ju vid Björndammen i Dunker Socken, Sörmland. Nedan finns en utskrift av en artikel från Holmenbladet från någon gång på 60-talet tror jag det är. Bilderna är tagna av Anne Bernhadt 2015.

Björndammen01Björndammen02”Ingen, som färdats på Holmens Bruks marker längs länsvägen mellan Malmköping och Strängnäs i dess gamla sträckning, har väl undgått att lägga märke till den monumentala masugnsbyggnaden vid Björndammens gamla bruk. Snarast har den mäktiga byggnadskroppen givit visioner av en romansk basilika mitt inne i sörmlandsskogarna. Särskilt åldersstigen är emellertid icke själva masugnen – i alla händelser icke om man tar den gamla romerska byggnadsstilen till måttstock. Det kan nämligen med mycket hög grad av sannolikhet fastslås, att byggnaden uppfördes precis år 1800.

Byggherre var verkmästaren inom Södra övermasmästeridistriktet Jan Jansson, vilken decennierna omkring utförde en mängd ny- och ombyggnader av masugnar inom ett flertal bergslager. Alltsedan 1770-talets slut hade han f.ö. haft åtskilliga tjänsteförrättningar vid Björndammen och kände sålunda väl till förhållandena där.

Den masugn som avlöstes av ”basilikan”, var en ålderdomlig mulltimmershytta, vars utförande Elias Martin genom en förtjusande akvarell bevarat åt eftervärlden. Om denna hyttas ålder vet vi dock ingenting. Endast så mycket är säkert, att Björndammens första masugn grundades 1637 – den sörmländska bergshanteringens starkaste period. Privilegium hade utställts 26/1 för de två kompanjonerna, Hans von Förden, handelsman i Södertälje, samt Stockholms rådmannen Anders Henriksson. Masugnsdriften ämnade de basera på Starrsäters järnmalm samt på Villåttinge häradsallmännings skogstillgångar.

För den tidens norrköpingsbor var Anders Henriksson en högst välkänd man, som till borgmästaren Henrik Larsson, som under fyra decennier fram till sin död 1625 innehaft en ledande, för att inte säga dominerande position i Norrköping. Sonen Anders hade redan under sin norrköpingstid – han flyttande till Stockholm omkring 1620 – intresserat sig för bergshantering och bl.a. utverkat privilegium på ett östgötskt järnverk, vilken han ämnade driva i samarbete med några affärsvänner (8 rader oläsliga)…………………………………….. vid Björndammens masugn. Den överläts av Anders Henriksson, som redan utlöst sin kompanjon, till stockholmsborgaren och affärsmannen Georg von Emmersen. Denne hade sedan 1633 såsom faktor förestått Torshälla snidverk, där ämnesjärn för spik framställdes. Snidverket ägdes av ett stormannakonsortium med Louis De Geer som en av ägarna.

Von Emmersen vidgade efterhand och troligen med ekonomisk hjälp av De Geer sina intressen i Björndammen. Sålunda arrenderade han 1640 den lilla stångjärnshammaren vid Öllösa i Gryts socken. Följande år började han uppförande av en hammare i Stålbåga ström nära Björndammen. Detta arbete hann han emellertid aldrig se fullbordat, ty han avled 1641. Hans bägge platschefer , Herman zur Schmieden (Tersmeden) vid Öllösa och Jakob Piet vid Björndammen, fullföljde emellertid anläggningen med hjälp av kapital, som ställdes till förfogande bl. a. (och troligen främst) av De Geer. Under 1642 togs Ståboga hammare i bruk. Antagligen var det De Geer, som nu uppdrog åt herrar Piet och zur Schmieden att uppföra ännu en hammare i Stålboga ström närmare Björndammen. Denna benämndes då efter diverse svårigheter 1644 då den stod stod färdig för Nyhammaren. Ägare till Starrsätters gruvor, junker Knut Lillie, hade gjort energiska försök att hindra nybygget.

Åtskilliga brev från Herman zur Schmieden till De Deer och dennes medarbetare ger oss möjlighet att på nära håll följa utvecklingen vid det sörmländska brukskomplexen under 1640-talets första hälft. Bekymren var varken få eller små. Särskilt tycks ekonomin ha utvecklats sig på ett ur De Geers synpunkt mindre tillfredställande sätt. Han drog sig snart ut ur Torshällakonsortiet. Snidverket avvecklades senast 1648 – för att efter något decennium återuppbyggas av andra intressenter. Öllösa nedlades före 1648.

Stålboga , Nyhammaren och Björndammen ägdes efter von Emmersens död av hans änka Helena Radou tillhörande en känd bruksägarsläkt, och sonen Albert. Frun gifte 1648 om sig med Drottning Kristinas livmedikus. Den berömde och förmögne (8 rader oläsliga……….) 5000 d.k. Den omvittnar, att anläggningarna ej varit särskilt storslagna. Köpekontraktet underskrevs i Stockholm 1649 23/11.

Du Rietz blev sin svågers förlagsman – och det i sådan grad, att mellanhavandena dem emellan icke kunde avvecklas med mindre Adam Radou i januari 1671 till sina kreditorer avstod både Björdammekomplexet och Ramshyttan i Närke – känd f.ö, från Holmens Bruks moderna historia. Doktor Du Rietz, dåmera livmedikus hos Hedvig Eleonora och Karl XI samt ägare av många bruk, hade sammanlagt 66000 d.k. i fordringar hos sin svåger. Driften vid Björndammen sköttes för Du Rietz av Jakob Piet vilken före 1674 friköpte bruksegendomen. Efter hans bortgång 1675 övertogs Björndammen av en Olof Håkansson måhända måg till Piet.

1681 29/7 tecknade Olof sterbhusdelägare i Stockholm avtal med kamreraren i brgkollegium Nicolas (Nils) Ertman, adlad Schönberg, om överlåtelse av bruket med tillhörande lägenheter för 15000 d.k. vartill kom föreskrifter om inlösen av diverse lösöre och färdiga produkter, bl.a. kanonkulor. Lagfart på köpet beviljades 1683. Schönberg som avancerade till överdirektör vid stora Sjötullen och kommerseråd, hade därmed lagt grunden till ett gods och brukskomplex, vilket med tiden kom att omfatta sätesgårdarna Dunker, Holmen, Händö, Mora, Ästängen och en rad underlydande frälsohemman – alla samlade inom Dunkers socken.

Efter sitt tillträde till Björndammens bruk satte Schönberg igång en välbehövlig upprustning. Särskild omsorg ägnades därvid åt masugnen, på vars uppbyggande den nye ägaren enligt Bergskollegii vittnesbörd 1684 23/6 ”använt större omkostnad, än till denna tiden man vet på någon masugns uppbyggande i hela riket vara skett och såmedelst gjort densamma så varaktig att……den mycket längre än andra masugnar lärer utan ny reparation kunna hållas till makt”.

I begynnelsen av 1688 erhöll Schönberg privilegium på att anlägga en kniphammare för manufakturering av järn vid Stålboga. Verket kom till stånd och tog bland annat upp tillverkning av kanonlavetter med sådana tillbehör som kilar och kedjor, på vilka god efterfrågan rådde under början av stora nordiska kriget.

Masugnen togs ur drift 1702. Skogen ansågs ej längre räcka till för dess kolförsörjning. Motivet var detsamma då Schönberg senare begärde Bergskollegii logii medgivande att få avveckla också Nyhammaren. Tillstånd gavs vid jultiden 1716. Några år senare anlade överdirektören, ungefär där hammaren stått en mjölkvarn – Nykvarn.

Ett tjugotal år låg Björndammens masugn nere, innan skogstillgångar inom området åter ansågs medge någon drift. I mitten av 1720-talet, då Schönberg var sjuk och ålderdomssvag, hade han överlåtit skötseln av gård och bruk på dottern Christina och hennes make, hovrättsråden Lars Carpelan. Hos Bergskollegium hemställde Christina 1725 om medgivande till en restauration av masugnen. Bergstinget i Nyköping i maj detta år behandlade ansökningen, som givetvis avstyrktes av samtliga grannbruk. Icke förty resolverade kollegium året därpå, att masugnsdriften finge återtagas. Samtidigt påbörjades ånyo brytning i Starrsätersgruvan. Nils Schönberg avled kort därefter, 1728.

Efter Lars Carpelans frånfälle 1737 – han överlevde sin hustru – ärvdes Björndammen och övriga f.d. schönbergska egendomar av Carpelans dotter Hedvig Charlotta, gift två gånger och avliden som änka 1776. Under hennes tid var Ståboga privilegierat för 350 skp stångjärnssmide. Björndammen framställde härför erforderligt tackjärn, tidvis också skilda gjutjärnsprodukter. Brukskomplexet var sålunda att inrangera bland landets obetydligaste.

Ett regimskifte av särskild betydelse för Björndammen ägde rum 1792, då fru Hedvig Charlottas barnbarn överlät Holmen med underlydande egendomar till Friherre Knut Kurck, ägare till eller delägare i en rad bruk. Han slog sig ned på Holmen, uppförde ett nytt och ståtligare Corps de Logi än det schönbergarna disponerat, samt gav gården det mer välklingande (?) namnet Ekensholm.

Som vi erinrar oss nyuppfördes den ännu kvarstående masugnen vid Björndammen år 1800, sålunda under Kurcks tid. Även den s.k. inspektorsbostaden tillkom genom hans försorg. Smidesrättigheterna ökades till 752 skp stångjärn. Expansionen fortsatte också under efterträdarens dagar. Mågen överstekammarjunkaren Fredrik Friesendorff, som vid svärfaderns död 1831 övertog egendomen utverkade en ytterligare höjning av smideskvantiteten – till 902 skp från 1840. Vidare anlade han en spiksmedja vid Stålboga.

Vid halvsekelskiftet var det ånyo klart för ägarbyte vid Ekensholm – Björndammen. Härvid till det närbelägna Torpa i Husby Oppunda socken ??? Per Jansson och dennes måg Gustaf Bernhardt, förvärvade 1851 egendomen av Friesendorffs arvvingar.

Bägge titulerade sig ”brukspatron” och hade redan mångsidiga industrielle intressen, Jansson delvis inom Östergötlands bergslag – bl.a. ägde han till 1884 Åmmebergs zinkgruva. Snart nog blev Bernhardt, dalkarl till börden, ensamägare till Ekensholm, Stålboga och Björndammen. Svärfadern avled nämligen redan 1852.

För Ekensholms gård betecknade den bernhardtska genombrottet för driftsformer. Även bruksanläggningar fick del av tidens framsteg – så mycket naturligare som Bernhardt fått ingenjörsutbildning. Masugnen försågs nämligen 1855 med ångmaskindrivet blåsverk – fem år tidigare än Lenna Bruk i Uppland fick ett motsvarande. Blåsningen som tidigare hämmats av brist på vattenkraft, kunde numera om övriga förnödenheter räckte till äga rum året runt. Vid tiden för Fransk-Tyska kriget (1870 – 71) hade tillverkningen vid Björndammen – Stålboga drivits upp så att den låg vid mer än 6000 centimer (1500 skp) tackjärn och ungefär lika mycket stång och smidesjärn. Enligt jernkontorets omdöme åtnjöt stålbogajärnet ett välförtjänt gott rykte på den internationella marknaden.

Under några mellanår (1874 – 81) innehades bruks och godskomplexet av bergsfogden och bruksägaren C.A. Fittinghoff. Bernhardtska arvvingar återförvärvade det dock – 1884. Köparen var häradshövdingen Karl Alexandersson. En bidragande orsak till den yngre bernhardtarna så snabbt gjorde sig av med Ekensolm – Stålboga torde ha varit att de nästan genast fann det nödvändigt att avveckla Björndammens masugn och upphöra med Stålbogas klassiska stångjärnssmide, träullsfabrikation samt enklare stångjärnssmide vid den gamla hammaren.

Efter ett kort mellanspel 1897 – 1898 förvärvades Ekensholm sistnämnda år av Översten H.A. von Stockenström, herre till närbelägna Anhammar. Med honom avtalade Carl Wahren för Holmens Bruk om förvärv av Björndammen – Stålboga. Köpet fullbordades 1919. Härmed inleddes en ny epok i Björndammens och här blott i grova drag så skiftesrika historia.”

Text Björn Helmfrid

Björndammen05 Björndammen04 Björndammen03

Björndammen08 Björndammen07 Björndammen06

Kungarnas besök i Guldsmedshyttan. (Och lite om Piett)

1546 genomförde Gustav Vasa en reform: På grund av att järnhanteringens ökade i betydelse inköptes ett stort landområde kallat Guldsmedshyttans gårdslän med egen fogde som hade hand om översynen.
På 1550-talet blev Guldsmedshyttan centrum i Guldsmedshytte gårds län.
1551-1553 bildade Gustav Vasa via sin förste fogde Bengt Skrivare Guldsmedshytte kronogård även kallad Kungsgården och bruk samt avelsgård.
Vid Guldsmedshytte kronobruk som låg i närheten göts på 1560-talet merparten av armens kanonkulor.

Både Karl IX och Gustav II Adolf besökte Kungsgården.

Vid det sista besöket levererades, enligt en förteckning, till gästerna för 4 dagars förtäring:

30 kannor vin (1 kanna = 2.62 l)
16 fat herreöl
4 tunnor skrätt bröd
14 tunnor oskrätt
4 oxar
10 får
10 gäss
8 kalvar
400 st ägg
4 lispund lax
6 lispund smör
16 lispund kött & fläsk
2 lispund torr fisk
8 st långor
50 st höns
4 tunnor blandkorn
4 tunnor havre
4 lass hö
24 kärvar halm

(1 lispund = 8,5 kg)

Vid det besöket avhandlades om Lindesberg & Nora skulle få bli städer.
Vid den tiden upphörde dock Guldsmedshyttans gårds län. I stället för fogden tillsattes en bergsföreståndare vid namn Mikael Henriksson Ernst som skall varit en märklig personlighet. Han var järnhanteringsexpert och lärde ut hur man gjöt utan att förbruka onödigt mycket kol. Hans insatser anses vara mycket  betydelsefulla för hela Sveriges bergshantering.
I slutet av 1600 talet överlät kronan arrendet till Daniel Piett och gästgivaren Jonas Gustavsson.
Daniel Piett dör sedan 1745 på gården Pjettaboda i Guldsmedshyttan.

Mästersmeden på Nyhammars bruk.

Skrev tidigare om Pehr Ersson och hans dödsnotis skriven av prästen. Här kommer hans far Eric Carlssons dödsnotis. Han var Mästersmed på Nyhammars bruk, Hed socken i Västmanland. Född 30 juni 1706 i Bernshammar, Hed socken och död 23 januari 1771 på Nyhammars bruk.

”Feb 2 begrofs gamle mästersmeden S. T(?) Eric Carlson ifrån Nyhammar.

Född åhr 1706 vid Berentshammar.

Fadren war hammarsmedsmästaren S:J:(?) Carl Ersson, samt modren hustru Susanna Ericksdotter.

Döptes och enfaldeligen underwistes i sin Christendomskunskap.

Wistades hemma hos sin fader intill fadrens död, som timade då Eric war tolf år. Kom sedan i arbete wid Berentshammar hos afledne ålderm. Johan Jönsson.

Gift åhr 1729 med sin efterlåtna änka S.T. Anna Jacobsdotter.

Flyttade åhr 1734 till Persbo hammare i Norberg och arbetade derstädes för mästare i 6 åhr.

Kom derifrån till He(d)hammar och Forssen (Västanfors?),hwarest han smidde inemot 9 åhr.

Anlände sedan hit till Nyhammars Bruk, hwarest han ständigt wistats och sina öfriga dagar förött.

Lefwat stilla och christeligen. Aflat tillsammans 3 söner och 4 döttrar, hwaraf en son (och) en dotter äro döda.

Hwarit en flitig och trogen arbetare. Älskat Guds ord och Prediko Embetet och med wördnad nyttiat de dyra nådemedlen.

Hwarit i flera åhr plågad utaf Lungsot, och nu mest hela åhret sängliggande af andra tillstötande krämpor. Låtit under samma tid sig ofta besjelas af herrens heliga nattward, deraf han ock för sista gången delaktig gjordes 3 weckor före sin död, som timade den 23 Jan. vadan han lefvat 65 åhr inemot.”

Någon som vet vad S.T före Eric Carlsson och hans hustru Anna samt S.J före faderns namn kan stå för?

Bostäder vid Nyhammars bruk, Hed socken.

Bostäder vid Nyhammars bruk, Hed socken.

Tragisk olycka……… Prästen skrev om det

Jag skrev nyligen om Pehr Erssons dödsnotis där Prästen i Hed skrivit utförligt om hans liv och leverne.

Riddarhyttans brukRiddarhyttans bruk

Prästen i Skinnskatteberg ungefär vid samma tid skrev också intressanta dödsnotiser efter personer i socknen. Här nedan kan du läsa Pehr Erssons morfar Jakob Perssons dödnotis. Han var Byggmästare vid Riddarhytte Bruk och bodde vid sin död i Kallmora. Den 28 april 1746 hände en olycka som dagen efter tog hans liv. Om detta står att läsa i prästens skrivning i dödsnotisen.

Jakobs dödsnotis:
Jacob Persson i Kallmohra, född i Haralsiön d 24 Maii 1671. Fadren war Pehr Jacobson, modren H: Lisa Jacobsdotteer, döpt, kunde wäl läsa i bok och förstå sin christendom. Gift 1699 med H: Lisa Andersdotter från Skilåhn, blef änkling 1742. Med denna sin k.hustru afladt 7 barn, 1 son och 3 döttrar lefwa . Warit en beskiedlig och alfwarsam man. D 28 apr. war han i skogen och fälde, då en liten Biörck slagit honom i Hufvudet, fördes hem och lades til sängs . Efter gudelig beredelse sahl. afsomnade d: 29 apr.