Min mormors far Karl Emil Falk, kallad Emil, var en duktig diktare förutom musiker och fotograf (som jag skrivit om tidigare här i bloggen). Jag har i min ägo några dikter av honom och tänkte här publicera en av dessa. Publicerade den dikt han skrev till invigningen av Bygdegården i Vasselhyttan 1922. Men här kommer en annan kallad ”Engelbrekt” som han skrev redan 1898.
ENGELBREKT I forna dagar Sverige Trycktes. Av hårda fogdar och Tyranners ok. Då maken ifrån makan rycktes Utav tyrannens legda hop. Då spändes bondens hustru framför plogen Och bönder hängdes upp i rök Dess söner togos ut från logen Var oskuld pröva fick på nöd. Och folket i din nöd då trodde Allt hopp var ute, lyckans dag förbi Men där som nöden svårast bodde Var också hjelpen närmast, ty si. En man av folket fast så ringa Då uppstod uti Daloms land Han hopp och räddning skulle bringa Åt sitt förtryckta fosterland Historien mäter han var ringa Till växten liten men likväl Han kunde och han skulle bringa Sitt offer, utav kropp och skäl. För likars nöd hans hjerta klappar Han hör den svek som stiger från hans land Han samlar män från berg och dal och backar Att landet rädda, gå de hand i hand. Och så med mod man följer hövitsmannen I strid för maka, hem och härd Och uppå flykten jagas snart tyrannen Och undran spörjes hos en häpnad verld. Men på en Ő i Hjälmans sjö Han föll för svekets bila Hans enda lön det var att dö Och i sin fosterjord få vila. 1898 E F-K
Släkten är värst? eller bäst! 