Soldaten som själv bestämde sitt öde

Jag följer ju ättlingar till Ambrus Pehrsson från Ramsberg. Har då på en linje kommit ner till hans barnbarns barnbarns barn, en man vid namn Carl Erik Kåberg. Han föddes i Norra Eke, Österhammar, Fellingsbro den 5 april 1862. Han var fjärde barnet till Greta Andersdotter från Ramsberg och Per Erik Kåberg från Fellingsbro. Dom gifte sig 29 september 1850 och hade bott i Norra Eke sedan 1851.

Carl Erik flyttade bara ett drygt halvår gammal, med sin familj till Körtinge i Himmeta socken. Sedan växte han upp med att flytta runt till olika gårdar och torp i Himmeta, då hans far var statardräng och familjen fick dra vidare vart och vartannat år. När han själv, vid en ålder av 15 år, tog arbete som dräng flyttade han runt till bl.a Torps by, Valla och Tveta. Sedan hamnade han i Bejby i Medåkers socken och 8 december 1883, 22 år gammal, tog han värvning. Carl Erik blev soldat nr 72 i Kungsörs kompani, Västmanlands regemente. Carl Erik fick då soldatnamnet Gran.

I november 1885 flyttade han till Berga i Medåkers socken. Kanske var det i samband med att han blev befordrad till vice korpral i sitt kompani. Han kanske fick en större stuga att bo i då.

1897 hade Carl Erik hittat en kvinna han ville gifta sig med, Elin Wilhelmina Söderqvist. Dom lade in om lysning för giftermål och första lysningen var den 21 februari, andra lysningen avkunnades den 28 februari. Den tredje lysningen var den 7 mars. I husförhörslängden har prästen då skrivit: ”Carl Erik sköt sig själv samma söndag äktenskapslysningen afkunnades tredje gången, söndagen den 7 mars 1897, varför det påbörjade äktenskapet icke blev med vigsel fullbordat”

I dödboken för Carl Erik Gran den 7 mars 1897 står: ”Sköt sig själv med en gevärskula genom hjärtat”.

Medåkers kyrka. Bilden från Wikipedia.

Detta är vad jag hittat bara genom kyrkböckerna. Man börjar ju fundera när man läser något sådant, om varför detta hände. Var det något han planerat och i så fall, varför ta ut lysning med Elin Wilhelmina? Eller var det något som hände på dagen och Carl Erik såg att detta var ända utvägen? Det kommer vi nog aldrig att få veta.

Tillägg till ursprungliga inlägget då jag fått till mig en tidningsartikel där händelsen med Carl Eriks död är beskrivet.

Artikel i Bärgslagsbladet 12/3 1897

Har snöat in lite på kartor

När jag i höstas, november/december, gick kursen som DIS bjöd på som handlade om kartor så fastnade jag för detta med kartor. mer än förut. Vi fick ju lära oss hur man använder kartor i Disgen. Väldigt intressant och spännande. Det är så kul att se var, på en karta, ens anor och släktingar bodde. Jag lärde mig hur man installerar kartor i Disgen och hur man använder dom där. Har köpt ”Häradsekonomiska kartan” för Örebro län och Västmanlands län.

Ovan ser du ett litet exempel på hur en Häradsekonomisk karta från mitten av 1800-talet kan se ut. Detta ett litet urklipp från Morskoga i Ramsbergs socken.

Jag fick också lära mig hur man koordinatsätter orterna i Disgen så man kan se var orterna ligger på denna karta. Man kan även skapa levnadsbanor för personer och hela familjer. Och det mest spännande är att man kan koppla detta till Google Earth Pro och där skapa levnadsbana för personer m.m. Lägga in bilder som visar platser och personer på vägen från födelse till död. Verkligen intressant.

I denna vecka kommer fortsättningskursen på denna kurs och då ska jag bl.a. få lära mig hur man lägger in andra gamla kartor, typ skifteskartor m.m. Den karta du ser nedan är en karta från Nyckelby i Fellingsbro socken, laga skifte 1796. Den vill jag gärna få in i Disgen som underlagskarta.

Denna karta från Nyckelby har en väldigt speciell historia som Roy Åkerlind har berättat, numera boende på Oppegården, Nyckelby 2. Den gård som min farfars morfars far och mor bodde i 1816-1856 och där också hans barn är födda.

Så här berättar Roy:

”Under restaureringen av Oppegården i början av 50-talet flyttades det östra köksfönstret några meter söderut, varvid man sågade upp ett nytt hål i timret och täckte det gamla med annat material.
Timmerstockarna lades på vedhögen och kapades till brännved kommande vår. Under kapningen påträffades de ursprungliga bykartorna, de var gömda i ett uthugget fack i timret. Kartorna är ritade av Lantmäteriet och har sitt ursprung från 1796. Denna karta, som är originalet av 3 exemplar, skickades till Stockholm för reparation och finns nu i vår ägo. De andra exemplaren finns på Länsstyrelsen resp. riksarkivet.”

Den kartan finns på Lantmäteriets historiska kartor om du vill titta närmare på den.

Nu fortsätter, som jag skrev, kursen på torsdag kväll. Den är via Zoom så man sitter hemma vid sin dator när Lena Ringbrant Ekelund försöker lära oss som är med detta med kartor i Disgen. Jag trycker att du, om du inte kan detta redan, ska lära dig det. Det ger en helt annan dimension av släktforskningen. Är du medlem i DIS kan du hålla utkik, det blir säkert fler kurser där. Kursen är dessutom GRATIS. Gå gärna med i deras facebook-grupp ”Föreningen DIS kartgrupp”

2021 års släktforskarkrönika

Följer min tradition och skriver här en släktforskarkrönika för året.

I början på året hände kanske inte lika mycket som under hösten och mot slutet av året. Fast en sak jag började med i februari-mars var……

1. Jag fick med mig min släkting och släktforskarkompis David på att vi ska skriva en bok. En bok om vår gemensamma släkt i Nyckelby utanför Fellingsbro. Det är ju min farfars morfars far och hans farmors morfars far som är samma person, Petter Pehrsson och hans hustru Maria Larsdotter som ju givetvis också är vår gemensamma ana. Boken ska berätta om varje person i släkten, den släkt som vi kallar ”Nyckelbysläkten”. Vi har forskat fram, vad vi vet, dom flesta ättlingar till Petter och Maria och försöker få med det vi hittat om var och en av dessa. Även lite om Petters och Marias anor.

Den andra delen av boken ska handla om byn Nyckelby, en del om husen, men vi ska försöka få med alla som levde där från slutet av 1700-talet fram till 1950. Bönder, Hemmansägare, Torpare, Soldater, Pigor, Drängar, ja alla. Målet var först att den ska vara klar till 1:a mars 2022 men det kommer nog inte att bli så. Så om den blir klar under 2022 är det bra men det händer ju en hel del annan också. Läs mer om när jag startade projektet med boken HÄR.

Ja, jag har insett under arbetets gång att det är ett väldigt omfattande arbete med att sammanställa och skriva en bok, så vi får väl se när den är färdig. Men som man säger ”den som väntar på nått gott….”. Vi får väl se när den ligger klar hemma på köksbordet.

Nyckelby 3 med min farfars morfar Lars Persson framme till vänster. Han byggde huset 1862.
Fotot troligen taget runt år 1890.

2. Det hände ju faktiskt även en del annat i början av året. Höll på att glömma det största av allt under den perioden. Jag fick kontakt med Bosse Larsson, min fyrmänning på farfars sida. Han berättade att han hade i sin ägo det gårdsarkiv som han far Gösta Larsson förvaltat från tidigare generationer på Norra Gården i Nyckelby. Han skickade det i en jättefin låda till mig så jag får låna det och fotografera av alla dokument. Det är en hel del av dom dokument som Fellingsbro Hembygdsförening har avskrifter på i en pärm och som jag förut fått från dom kopierade och vilka jag håller på att digitalisera. Du kan läsa om det här. Nu har jag originalen hemma hos mig. Dom äldsta pappren är från andra halvan av 1700-talet, det mesta från 1800-talet och en del i början från 1900-talet. Vilken känsla att hålla i dessa gamla dokument som berör mina anor i Nyckelby m.m. Skrev om det även här.

3. Jag har också fått tag på fler bilder från Nyckelby, både personer och byggnader. Den häftigaste jag fick mig tillsänd var gruppbilden från Öjvids och Katarinas bröllop den 6 juni 1908, med 79 personer framför Nyckelby nr 3. Ett ganska stort bröllop skulle jag vilja påstå. Den var en verklig WOW-upplevelse att se. Många är identifierade på bilden men långt ifrån alla. Mer om det fotot kan du läsa HÄR.

4. Tack vare, kanske konstigt att uttrycka det så men, men pandemin har ju gjort så att många möten och föreläsningar skett via nätet, på Zoom. Jag har lyssnat på flera intressanta föreläsningar och nu senaste veckorna även gått en kurs, delad på 4 gånger En kurs om kartfunktionen i det program, Disgen, som jag använder. Intressant och kul att få lära sig hur mycket programmet kan. Det blir en fortsättningskurs på den i februari nästa år, 2022. Det är föreningen DIS, Datorhjälp i släktforskningen, som har dessa kurser och dom är gratis om man är medlem. Föreläsningar och kurser som man inte kunnat varit med på IRL, även om inte pandemin varit i vägen. Så talesättet ”Inget ont som inte har något gott med sig” passar ju ganska bra här.

5. Av någon anledning, vet egentligen inte varför, så började David och jag att forska, under hösten, på Petter Pehrssons ana Ambrus Pehrsson, hans farfars farfar. Vi har börjat forska framåt på en del grenar. Vet inte om målet är att hitta alla ättlingar, det är troligtvis massor, men vi har i alla fall börjat ditåt. Jag hade kommit en bit på väg då jag för ett antal veckor sedan fastnade på en ättling till Ambrus. Det var hans sondotters dotterson Jan Ersson som var född 1775 i Bergshyttan, Ramsberg. När jag satt och sökte efter honom och hans liv i kyrkböcker och husförhörslängder så ramlade jag på en anteckning om att han var delaktig i ”Eneströmska mordet”. Då blev jag nyfiken och började snoka och forska om det. Det visade sig att han var delaktig i Brukspatron Pehr Edvin Eneström på Klotens bruk. Hittade en hel del om det och det kan du läsa om i 3 inlägg här i min blogg med början HÄR.

När jag letade fakta om mordet så kontaktade jag en Håkan Mossberg på Kopparbergs hembygdsförening och det visade sig att i samma veva som jag skrev om detta så hade en Peter Eneström, ättling till Patron Eneström precis skrivit en bok om mordet och den kom ut för bara någon månad sedan. Veckan efter att jag varit i kontakt med Håkan. Tyckte att det var ett lite underligt sammanträffande att det skedde så. Kanske försynen som slog in.

6. Eftersom jag och David nu forskar på Ambrus Pehrssons ättlingar så tyckte jag att det var behov av en Facebook-grupp för just ättlingar till Ambrus. Så jag startade en i höstas. Vi är vid skrivande stund 21 medlemmar. Är du intresserad är det bara att söka på https://www.facebook.com/groups/ambruspersson

I gruppen delar vi erfarenheter, hjälper varandra med forskningen och delar med oss av uppgifter m.m. Du är välkommen dit.

Det var lite om vad som hänt under 2021 i min släktforskning. Inläggen här i bloggen har inte varit så många i år. Jag har ju haft en del annat för mig som jag ju skrivit om ovan. Och dessutom har man ju faktiskt ett annat liv än bara framför datorn och med näsan i släktforskningen.

Med dessa ord får jag önska Er alla

EN RIKTIGT GOD JUL och ETT GOTT NYTT ÅR

Domen för hemskheterna

Läs lite om vad patron tog sig för i trakten men också om domen för mordet på Eneström.


Har ju två dagar i rad skrivit om mordet på Brukspatron Eneström på Klotens bruk 2 oktober 1801.

  1. En lite väl fantasifull berättelse som florerade under slutet av 1800-talet.
  2. En lite mer korrekt och faktabaserad redogörelse av vad som egentligen hände.

Nu kommer en ännu mer riktig redovisning i form av en avskrift av rättens dom i fallet. Den kan du läsa i slutet av inlägget. Men först detta:

Det rörde sig ju bl.a. om min släkting, om är på långt håll, Jan Ersson som var med och mördade Eneström. Hur han var släkt med mig redogör jag i gårdagens inlägg. Många tycker väl att det skulle vara hemskt att hitta en mördare bland sina gamla släktingar/anor men jag tycker bara det är intressant och spännande. Bara för att den personen gjorde vad den gjorde betyder ju inte att jag själv är skyldig, inte ett dugg.

Sedan om man läser om hur Eneström behandlade många av sina anställda på bruket och hur han med list och andra metoder fick många av torparna runt bruket att bli vräkta och därigenom få torpställen överförda i brukens ägo. Här kommer en skrivning där man kan läsa om en del av Patrons förehavanden.

Eneströms namn förekommer frekvent i domstolsprotokoll och andra rättsliga handlingar som finns bevarade från hans verksamma tid. Det framgår att han var en hårdför och därigenom också föga omtyckt person bland underlydande och på trakten boende. Han förefaller bland annat ha lagt mycket list och energi på att få torpare vräkta för att därigenom få torpställen överförda i brukens ägo. Han lyckas exempelvis 1796 få Erik Andersson i Lilla Djurlången vräkt, sedan han lyckats spåra en skuld Erik Anderssons farfar 20 år tidigare haft till dåvarande Malingsbo Bruk, en skuld som Erik Andersson uppges aldrig känt till eller blivit upplyst om då han tillträdde torpet. Det var också Eneström som startade den i Släktforskaren nr 39/1991 beskrivna långdragna processen om äganderätten till Spannbyn, historien om ”Spann-Karins hatt”.

Ett exempel på hur Eneström kunde ”argumenterade för sin sak” belyses i följande korta textavsnitt ur en längre inlaga, skriven till landshövding Johan af Nordin i Falun i juli 1791 med anledning av att Eneström avser vräka hammarsmeden Anders Nyström i Nyfors från ”hans ägandes röjselhemman” i strid mot gällande domslut.

Efter lagda bewis har herr Bruks Patron yttrat sig i wittnes närwaro at Höglofl. Kongl. Hofrättens utslag i detta mål dugde till intet, i wad jag är högst öfwertygad at Eders nåde här nu högrättwisligen derpå sätta annat wärde, än denna nog myndiga nya Bruks Patron som på ett okristligt sätt hemma i mitt hus för saks skull med hugg och slag nyligen illa öfwerfallit och hanterat mig gamla ofärdiga och utarbetade hammarsmed samt hotat alldeles fördärfwa mig och de mina. Jag är likväl ej den ende som har skäl at på honom klaga.

I hopp om nådigt beskydd och högrättwis hiälp framhärdar med djupaste wördnad till dödsbädden

Eders nådes aller ödmjukaste tjenare

                                                                                       Anders Nyström Hammarsmed

Eneströms hårdhänta agerande blev också åtminstone indirekt orsaken till den tragiska händelse som utspelade sig den 2 oktober 1801.


Här nedan kan du som vill läsa domen som avkunnades den 7 juli 1802. Där bl.a. Jan Ersson, kallad ”Fåglen” och Jan Jansson, kallad ”Tuppen” blev dömda av ”Kongl.Hof Rätten rättwist, det skola Jan Ersson och Jan Jansson för desse af dem begångne grymma missgärningar, sig själfwe til straff och androm til skräck och warning, mista högra hand, halshuggas och på det sätt steglas, at hand och hufwud står på en påle och den öfriga kroppen, på fyra stegel lägges.”

Och Inspektor Anders Dahlin som anstiftare till mordet fick sin dom som lyder, ”Kongl Hof Rätten rättwist det skal han Dahlin för denna så grofwa missgärning, sig själf til straff och andre til warning mista höger hand, halshuggas och på enehanda sätt som Jan Jansson och Jan Ersson steglas.”

Jan Jansson avrättades genom halshuggning och steglades den 18 oktober 1802 och Anders Dahlin, avrättades också genom halshuggning och steglades den 4 januari 1804.


Jan Ersson, min släkting fick tydligen sin dom förmildrad för ”Den 17 september (1802) ankom Kungl Majts dom hvarigenom delinqventen blifvit dömd til 40 par spö samt allmänt arbete å Christianstads fästning i all sin lifstid, som den 18 sep uplästes. Sedan delinqventen uplästs det honom ådömda straff samt uppenbära kyrkoplikten, blef han den 29 okt afsänd til Christianstads fästning at arbeta i all sin lifstid.” Jan Ersson tillsammans med Anders Ersson och Petter Andersson kom till Kristianstads fästning den 26 november 1802. De finns upptagna i fångrullan där. Jan Erson avled på Kristianstads fästning den 7 juni 1804, detta enligt fångrullan för 1804.

Vid slutet av 1700-talet var Kristianstads fästningsfängelse inrymt i fem rum vid norra stadsporten, alla mörka, fuktiga och osunda. Enligt en ögonvittnesskildring från 1820-talet var mellan 40 och 50 personer sammanpackade i ett nästan mörkt valv. Någon fånggård fanns inte och fångarna måste nästan ständigt hållas inspärrade. Åtskilliga av dem var ganska hårt fängslade och belastade med järn upp till 7 lispunds vikt (närmare 50 kg). Fästningen blev riven på 1840- och 1850-talen och fängelset indraget 1862.


För den som vill och orkar läsa så kommer här avskriften av den dom som de 6 personerna som på ett eller annat sätt var skyldiga fick.

Mordet på brukspatron P. L. Eneström – Hovrättsdom.

Kongl. Mayts. och  Rikets Swea Hof Rätts utslag, uppå en af Nya Kopparbergs Bergslags Härads Rätt börjad, af  Lindes och Ramsberg Bergslagers Härads Rätt fortsatt och af förstnämnda Härads Rätt fulländad samt af Härads Höfdingen Ädle och lagfarne Johan Welin Johansson insänd ransakning med sistbemälte Rätt den 15 februarii innewarande år 1802 fälde utslag öfwer Torparen Jan Ersson i lilla Djurlången, hemansåboen Jan Jansson i Löfåsen, Bruks Inspectoren Anders Dahlin, Bergsmannen Anders Matsson i Aflången samt drängarne Anders Ersson och Peter Andersson derstädes, hwilke Häradsrätten ansett (förwunne), Jan Ersson och Jan Jansson at den 2 October sistledit år å allmänna landswägen hafwa utöfwat mord och röfweri å deras husbonde ägaren af Klotens Bruk, Brukspatronen Pehr Ludvig Eneström, Inspectoren Dahlin, at til denna grufliga gärnings wärkställande hafwa sökt öfwertala flere personer och sluteligen dertil legt Jan Jansson och Jan Ersson, samt Anders Mattsson, at med Dahlin hafwa plägat råd om Eneströms mördande och derom widtalat Anders Ersson och Peter Andersson, hwilka äfwen låtit sig dertil öfwertala och den 28 September, i sådant ändamål, försedde med laddade bössor, sig wid Klotens Bruk instält och sedan sökt at gärningen fullborda, för hwilke således begångne missgärningar Härads Rätten, med åberopande af 12. Cap. 1 §, 15 Cap. 1 §, 21 Cap. 1 §, 24 Cap. 2 och 3 §§ samt 61 Cap. 1 och 2 §§ Missgärnings Balken dömt Jan Ersson, Jan Jansson och Dahlin at mista höger hand, halshuggas och steglas, samt Anders Mattsson, Anders Ersson och Peter Andersson at halshuggas och steglas, men grufdrängen Näs Pehr Jansson, hwilken wid ransakningens början, blifwit i anledning af hans yttranden, som skulle han mordet å Eneström föröfwat, under tiltal stäld och i häckte inmanad, är, då utredt wore, at han när mordet skedde uppehållit sig på annat ställe och han i öfrigt ej blifwit om delagtighet deruti öfwertygad, ifrån answar befriad; Men som Näs Pähr Jansson, genom sitt tal själf wållat, at han blifwit häcktad, kunde någon ersättning honom derföre icke tilläggas, och har Härads Rätten i öfrigt ansett den i målet tilförordnade Actor Landsfiscalen Zacharias Hedengren samt de flere kronobetjente, hwilka til gärningens uptäckande bidragit och wid undersökningen biträdt samt derwid måst widkännas betydlig kostnad, böra derföre njuta ersättning af det gods Dahlin som i synnerhet warit uphofsman til gärningen, ägde nemligen; Actor Trettiotre Riksdaler fjorton s; Länsmannen Carl Wernwik Fyratio Rd, Länsmannen Nils Floding Åtta Rd 1 s, LandsGevaldigern Widmark 10 Rd, Fjärdingsmannen Pehr Mattsson 3 Rd 24 s, Fjärdingsmannen Welam Jansson 2 Rd 12 s och Fjärdingsmannen Erik Mattsson Åtta Rd 16 s; Gifwit i Stockholm den 21 juni 1802.

Kongl. Hofrätten har ransakningen sig föreläsas låtit, och deraf inhämtat, at sedan, wid Nya Kopparbergs Härads Rätt, blifwit anmält, at Brukspatronen Eneström den 2 October sistledit år funnits til döds skuten, liggande på landswägen emellan Nya Kopparberget och Ramshyttan, nära Bergsgården, och wid pass 14 eller 15 alnar ifrån det ställe där Eneström  legat, inwid wägen warit en sandgrop, deruti mycket funnits trampadt och framför hwilken uti 2:ne granbuskar flere afskurne qwistar warit tätt insatta och endast et litet hål lemnadt, tjänligt til skottglugg, inom hwilket således tilredde skjul äfwen legat et bösshyllster, så är undersökningen wid bemälte Rätt härom företagen,  derwid drängen Jan Ersson från Gunnarstorp, som berörde dag skjutsat Eneström ifrån Nya Kopparberget, der Eneström bewistat det då påstående Tinget, berättat, at när han kommit wid pass et stenkast på andra sidan Bergsgårdstäckten och Jan Ersson nyss warit af wagnen, för at öppna den för täckten warande grind, hade likasom på en gång 2:ne skott på wänstra sidan om wägen blifwit lossade, derwid hästen ryckt til ena sidan och Eneström, på hwilken det endast rosslat litet i halsen, stupat åt den andra, hwarefter och då Jan Ersson förgäfwes skakat Eneström, för at få honom upp, 2:ne karlar kommit fram på wägen, af hwilka den ena fattat Jan Ersson i håret och slagit af honom hatten, därwid Jan Ersson sprungit bort, men wändt tilbaka för at hämta sin hatt, och då sett den ena karlen rycka klockan utur Eneströms ficka och taga handen i kapprocksfickan, hwarpå Jan Ersson så fort han kunnat, sprungit til närmaste by och tilkallat folk, nemligen Skräddaren Jan Andersson i Täppan, Anders Andersson i Bergsgården, Pehr Hindriksson i Bäcketorp med flere, hwilka instämt deruti, at Eneström på det af Jan Ersson anwiste ställe funnits död liggande, nyss skuten.

Wid härefter af wederbörande läkare skedd besigtning å Eneströms döda kropp, har på wänstra sidan bakom axelen, funnits et hål, hwarigenom en Bösse- eller studsarekula ingått, som passerat bröstcaviteten och efter döden utflutit utur en öppning på högra axelen.

Och hafwa utom grufdrängen Näs Pehr Jansson, som upgifwit sig hafwa mordet werkstält och derföre blifwit häcktad, men sedan styrkt at han den dagen missgärningen skedde, på annan ort sig uppehållit, åtskillige personer blifwit til uplysning hörde, derigenom sådane anledningar änteligen inlupit emot Torparen Jan Ersson i lilla Djurlången och hemansåboen Jan Jansson i Löfåsen, bägge lydande under Klotens Bruk, at de blifwit i häckte inmante och för Rätten stäldte, hwarefter och sedan skjutsgossen Jan Ersson på aflagd witnesed intygat, det han ej annat kunde finna, än at desse personer werkeligen woro de samma, som framkommit utur skogen då skotten å Eneström lossades samt Jan Ersson och Jan Jansson blifwit beträdde med twetalan och icke kunnat nöjaktigt upgifwa, hwarest de den dag, mordet skedde, sig uppehållit, de sluteligen skridit til den bekännelse: At sedan BruksInspectoren Dahlin genom löften om wedergällning flere gånger sökt förmå dem at mörda och röfwa Brukspatronen Eneström samt i synnerhet förstöra de Bruksböcker och handlingar han wid sådant tilfälle kunde medföra, hade de sluteligen Måndagen den 28 September, då de bägge warit på dagswerke i Skogsbyn under Klotens Bruk, gjort aftal med Dahlin, at werkställa missgärningen Onsdagen derpå den 30 September, då efter Dahlins utsago, Eneström skulle färdas til Nya Kopparberget, den ridwäg som nyttjas deremellan och Kloten, i denna grymma afsigt hade de äfwen aftonen den 29 September uti et lider wid Kloten sammanstött med en dem förut okänd dräng, dertil utskickad af Anders Mattsson i Aflången, som, efter hwad Dahlin förmält, äfwen lofwat wara honom  til gärningens utförande behjälpelig, hwilken dräng berättat sig dessutom hafwa i sitt sällskap en annan karl, beredd at dem biträda, hwilken sistnämnde dock, efter härom Dahlin lemnad underrättelse och på tilsägelse af honom, at de blifwa för många genom sin följeslagare fått tilsägelse at gå hem. Jan Ersson och Jan Jansson jämte Anders Matssons bemälte dräng hade derefter tilbragt natten mot den 30 September i skogen, samt dagen derpå uppehållit sig wid den wäg de förmodat Eneström skola komma ridandes, hwarunder wid det de ätit frukost Anders Matssons dräng framtagit en bit kött, eller så kallade wildöron, som den hemförlofwade karlen skal ifrån Anders Mattson medfört, hwilket kött när det på wisst föreskrifwit sätt förtärdes, efter hans upgift, skulle göra dem oförskräckte och modige, i hwilken afsigt de äfwen köttet, efter enligt föreskrift, delat och förtärt. Sedan de således i skogen tilbragt det mästa af dagen utan at träffa Eneström, hade de mot aftonen gått hwar och en hem til sitt, dagen derpå den 1 October hade Jan Jansson och Jan Ersson inställt sig til dagswerke i Skogsbyn och der, efter lemnad underrättelse til Dahlin om förloppet, af honom fått den uplysning, at Eneström rest stora wägen til Ramshyttan, hwarföre han ej kunnat träffas på den wäg der de sig uppehållit, men at Eneström dagen derefter skulle komma tilbaka, då Dahlin anmanat dem lägga sig i försåt för Eneström wid stora landswägen, hälst inom Kopparbergs Sockn, för at leda misstankarne på någon i samma Sockn, samt honom mörda och röfwa, Jan Jansson och Jan Ersson hade ock sådant lofwat, samt, efter wid Skogsbyn sluten öfwerenskommelse om aftonen träffats wid Klotsundet, hwarifrån Jan Ersson åtföljt Jan Jansson hem til Löfåsen, der han utan at någon af folket i gården haft kunskap derom öfwer natten legat i en lada;

Morgonen den 2 October hade de bägge, försedde med bössor, hwardera laddade med järnhagel och en blykula passad efter bössans storlek, genom skogen begifwit sig til stora wägen ifrån Nya Kopparberget och det ställe, där Eneström blifwit mördad, där de utsett och för at wara obemärkta af resande, på sätt ofwan förmält är, tillredt det stället at dölja sig, ifrån hwilket de sedan aflossat skotten. Härstädes hade de öfwer 2:ne timar afbidat Eneströms ankomst och redan warit beredde at begifwa sig derifrån, då Eneström ankommit, och de genast bägge lagt til ögat, och wid det han kommit midt för dem, på en gång skutit, dock hade Jan Erssons skott afbrunnit et ögnablick förut och Jan Janssons derpå, af hwilket sednare Eneström äfwen blifwit dödad och fallit af wagnen. Jan Ersson och Jan Jansson hade derefter gått fram på wägen den förra gifwit gossen som skjutsat Eneström et slag wid örat, upryckt Eneströms ur samt tagit kappsäcken utur wagnen, och Jan Jansson ifrån Eneströms fickor borttagit en Taskbok och en skinnpung med några slantar, hwarwid Jan Jansson kommit at i ansigtet se Eneström som redan warit död och derwid blifwit så förskräckt, at ej ha kunnat widare fortsätta röfwandet, utan hade de bägge begifwit sig in uti skogen, där de öppnat kappsäcken och derifrån uttagit samt sig emellan skiftat åtskillige persedlar och derpå lemnat kappsäcken med inneliggande böcker och handlingar qwar i skogen, Dock hade Jan Jansson, som genast ångrat gärningen, bortkastat i en elf de persedlar som fallit på hans lott, men Jan Ersson hemburit hwad han emottagit.

Til belöning för denna grufliga gärning, hade Dahlin, som äfwen före mordet lofwat, at inlösa Eneströms klocka och tilwäxla sig de större sedlar som wid röfwandet kunde erhållas, utom Fem Rd, hwilka de för gärningens fullbordande erhållit, sedan tilställt Jan Ersson först Tio Rd deraf Jan Jansson tagit hälften, samt sedan Trettio Rd, dem Jan Ersson då Jan Jansson förklarat, at han ej wille hafwa något deraf, behållit och för sig förwarat.

Angående tiden när och sättet huru Dahlin öfwertalt Jan Ersson och Jan Jansson til missgärningen har Jan Jansson upgifwit, at wårtiden sistledit år, eller slutet af maji månad, skal, wid det Jan Jansson warit sysselsatt i klensmedjan wid Kloten, Dahlin sökt tilfälle at tala med honom ensam och då yttrat sin önskan, at få några som åtoge sig rödja Eneström ur wägen, dertil Jan Jansson förklarat, at han ej trodde någon wilja sådant företaga, men Dahlin hade sedan flere gånger härom samtalat med Jan Jansson och sökt honom dertil förmå samt sluteligen Larsmässosöndagen skickat pigan Anna Ersdotter i Klotsundet efter honom, då sedan Jan Jansson wid Kloten sig instält, Dahlin, med utlåtelse, at om Jan Jansson warit redo, han kunnat fullborda gärningen, när Eneström rest hem från Marknaden i Lindesberg, tagit Jan Jansson afsides med sig til hyttan och derstädes, wid det han gifwit honom 2:ne supar bränwin, ytterligare fordrat hans biträde til ofwanämnde grymma gärning, med förmälan, at Jan Ersson redan gifwit sitt löfte, hwartil Jan Jansson dock icke bifallit förr än han själf fått tala med Jan Ersson, hwilket sedan skett den 28 September wid Skogsbyn, på sätt redan berördt är; Och skal til denna Jan Janssons grymma föresats, icke så mycket den af Dahlin utlofwade belöning, den han upgifwit Dahlin hafwa utfäst til Femtiosju Riksdaler för hwardera, som Jan Jansson til Eneström fattade hat, för det han beskylt Jan Jansson, at hafwa stulit några bitar järn, bidragit, hwilket hat Dahlin altid sökt öka och underhålla; Jan Ersson har åter förmält, at han flere gånger hört Dahlin önska at få Eneström mördad, dock hade han ej derom widtalt Jan Ersson, förrän en dag före Lindesbergs Marknad sistleden sommar, då Jan Ersson på budskickning sig wid Kloten hos Dahlin bittida på morgonen infunnit, och Dahlin med löfte om Femton Riksdalers belöning sökt förmå Jan Ersson at mörda Eneström, när han komm åter ifrån Marknaden, men ehuru Dahlin genast ökat belöningen, hade Jan Ersson dock icke åtagit sig at utföra missgärningen; Sedan hade Dahlin äfwen flere gånger sökt öfwertala Jan Ersson härtil, och derwid begagnat sig af de anledningar Jan Ersson kunnat hafwa til missnöje med Eneström, hwarigenom Dahlin äfwen slutligen wid Skogsbyn den 28 September bragt Jan Ersson, at , emot belöning af Femtio Rd samt befrielse ifrån hans skuld wid Bruket, lemna sitt löfte at skjuta Eneström.

I anledning af wad Jan Ersson och Jan Jansson således upgifwit, är Inspectoren Dahlin äfwen i häckte inmanad och för rätta stäld, hwarwid han först (enständigt) nekat at i någon måtto hafwa afwetat anläggningen emot Eneström mindre densamma uptänkt eller deruti haft del, men sedan åtskillige beswärande omständigheter emot Dahlin förekommit, har Dahlin äntligen friwilligt erkänt at Dahlin på sätt Jan Jansson och Jan Ersson upgifwit öfwertalt dem at mörda och röfwa Eneström, derföre han såsom belöning utfäst Femtio Riksdaler, hwilket alltså i anseende til öfwerläggningar som werkställighet förelupit på sätt de förmält, hwarom Dahlin äfwen rådplägat med Bergsmannen Anders Mattsson, hwilken lemnat det biträde Jan Jansson och Jan Ersson berättat: Och skal Dahlin fattat denna grymma föresats, at rödja Eneström utur wägen af ondska emot honom, för det han gjort Dahlin förebråelser för illa smidt järn wid hammaren, samt misstänkt, at Dahlin genom sin wårdslöshet wållat, at en wid Bruket upbygd damm skurit ut, men i synnerhet för en wid Kloten warande piga wid namn Stina Andersdotter, med hwilken Dahlin haft nära bekantskap och hwilken han förment sig finna äga förtroende hos Eneström.

Drängen Anders Ersson i tjänst hos Anders Mattsson i Aflången, hwilken Jan Ersson och Jan Jansson igenkänt wara  densamma som utskickad af Anders Mattsson den 30 September warit dem följaktig i skogen, har wäl i början härtil nekat, men sluteligen widgått, at wid det han 10 weckor före Michaeli sistledit år återkommit i Anders Mattssons tjänst, hade Anders Mattsson genast för honom omtalt, at han och Dahlin med hwarandra öfwerenskommit at döda Eneström och därföre begärt, at Anders Ersson wille werkställa gärningen för hwilken han skulle få tilräckelig betalning af Inspectoren. At härom widare öfwerlägga hade Anders Ersson äfwen Söndagen den 27 September infunnit sig hos Dahlin, då han fått den underrättelsen, at gärningen den på följande weckan borde werkställas, hwarom bud dagen derefter äfwen kommit från Dahlin til Anders Matsson, derpå Anders Ersson jämte drängen Peter Andersson, äfwen dertil af Anders Matsson öfwertalad, måndagsaftonen med laddade bössor begifwit sig til Kloten, derifrån dock Peter Andersson, af den anledning Jan Jansson förmält, blifwit hemförlofwad, sedan han til Anders Ersson skal aflemnat den af honom medhafde ofwanomförmälte köttbit, samt utfäst sig gå til wägen som kommer från Grängesberget och där skjuta Eneström om han träffade honom. Dagen därefter den 29 September hade Anders Ersson, efter wad han för Jan Jansson och Jan Ersson äfwen berättat och de förut upgifwit, wankat af och an kring sjön Långwattnet och därwid sett Eneström ro sig förbi, men icke wågat at ensam skjuta honom; Mot aftonen hade Anders Ersson wid Kloten sammanstött med Jan Jansson och Jan Ersson och med dem tilbragt natten  och den följande dagen på sätt de berättat. Uti denna Anders Erssons bekännelse har ock Peter Andersson, i hwad den honom rörer sluteligen instämt, med förmälan, at Anders Matsson, genom löfte om ansenlig belöning af Inspectoren Dahlin flere gånger sökt öfwertala honom at mörda Eneström. I följd hwaraf han den 28 September äfwen åtföljt Anders Ersson til Kloten, der dock Anders den sednare gått fram til Bruket för at träffa de karlar Dahlin i sådant ändamål själf skulle utsända. Men som Anders Ersson återkommit med den underrättelse at Dahlin sagt at de blefwo för månge, hade Peter Andersson, sedan han tillbragt natten i skogen med Anders Ersson, tisdag morgonen gått hem, derwid han lofwat, at se efter Eneström på wägen til Gränges berget och, om han där träffades, skjuta honom. Den köttbit Peter Andersson lemnat Anders Ersson och han jemte Jan Jansson och Jan Ersson sedan förtärt, hade han, efter tilsägelse af Anders Mattsson på anwist ställe, tagit af en get eller annat småkreatur, som han slagtat, hwilket kött, intagit på föreskrifwit sätt, Anders Mattsson förmält skola göra dem modige.

Änteligen har och Anders Mattsson skridit til den bekännelse, at han , om Eneströms mördande flere gånger rådplägat med Dahlin, som derföre lofwat göra Anders Matsson och dem som gärningen werkstälte så mycket godt han kunde, hwilken grymma gärning Anders Matsson äfwen öfwertalt Anders Ersson och Peter Andersson at föröfwa och förmått dem at dertil taga alla de mått och steg de själfwa å sig bekänt. Utom wad de tilltalade således friwilligt erkänt har, til widare styrkande af deras bekännelse under ransakningen bland annat hufwudsakeligast inlupit; At utom den kula hwaraf Eneström blifwit dödad, en större bössekula äfwen gått genom wagnsstolen deruti Eneström setat, när skotten aflossades, samt ena armen på hans kappråck warit af hagel sönderskuten, deraf äfwen 2:ne fallit utur kläderna, när hans döda kropp afkläddes: At Samuel Jonsson ifrån (Rällen) på ed intygat; det han Onsdagen den 30 September wid ridwägen emellan Kloten och Ramshyttan sett 2:ne karlar försedde med bössor, hwilke karlar, dem Samuel Jonsson funnit äga mycken likhet med Jan Jansson och Jan Ersson, sökt dölja sig för wittnet, hwilket möte de äfwen sig erindrat och besannat: At de saker, hwilka Jan Ersson wid Eneströms röfwande på sin lott erhållit nemligen ett fickur, en röd taskbok, et par rakknifwar och 2:ne näsdukar blifwit funna på det ställe han upgifwit sig hafwa dem förwarat, äfwensom Trettioen Riksdaler af de penningar Jan Ersson för gärningens werkställande af Dahlin erhållit, dem Jan Erssons hustru Anna Olofsdotter, som förmält sig af mannens frånwaro den 30 September och den 2 October hafwa fattat misstankar mot honom, på derom gjord efterfrågan ifrån det af mannen anwiste ställe en låda uti deras säng framtagit: At Eneströms kappsäck med deruti förwarade handlingar igenfunnits i skogen där Jan Jansson och Jan Ersson dem utwist, så at utom en tumstock, 2:ne näsdukar och en rakknif, hwilka Jan Jansson på sin lott erhållit, men genast af ånger öfwer gärningen i en elf bortkastat, samt et sigill, det de äfwen af fruktan at därigenom blifwa röjde, förstört, alla de persedlar Eneström med sig haft, blifwit af dem til rätta skaffade: At Erik Ersson i Gillermåssen samt hans hustru Anna Lisa Welamsdotter på ed intygat, det Jan Jansson Söndagen den 3 October infunnit sig hos dem, samt, i en mycket uprörd och förwirrad sinnesförfattning, omtalt, at han och Jan Ersson skjutit ihjäl Brukspatron Eneström samt därwid gjort en oredig, dock i det hufwudsakeligaste med förloppet enlig berättelse: At pigan Anna Ersdotter, hwilken Jan Jansson upgifwit hafwa Larsmässodagen budat honom til Dahlin, deruti instämt samt förmält at Dahlin föregifwit, at Jan Jansson skulle laga något åkdon: At Karl Persson i Rifallet likaledes edeligen sannat, at han den 28 September warit skickad ifrån Dahlin til Anders Matsson i Aflången, med ett bref wars innehåll han dock icke känt: At flere personer berättat, det Dahlin yttrat ondska mot Brukspatron Eneström, hwaribland Smeden Peter Hjulström och Jan Matsson i Kalltjärn på ed berättat: At Dahlin äfwen welat förmå dem mörda Eneström: At Dahlin uti dagswerksjournalen wid Klotens Bruk antecknat Jan Jansson och Jan Ersson, som skulle de den 30 September gjort dagswerken wid Skogsbyn, då de likwäl den dagen sig i skogen uppehållit: At Dahlin efter mordets föröfwande genom utspridda ryckten och diktade upgifter sökt leda misstankarna ifrån de brottslige på andre oskyldige personer: At Jacob Ersson i Kjällkjärn edeligen wittnat; at Dahlin den 1 October lemnat honom det af hwademot Eneströms lif förehades och welat förmå Jacob Ersson, at gå til Nya Kopparberget och utforska när Eneström skulle resa därifrån, och sedan lemna mördarne del deraf, hwilket Jacob Ersson dock ej efterkommit, utan i dess ställe begifwit sig til Kopparberget, för at warna Eneström, dit han dock ej hunnit förr än gärningen war fullbordad; Och af hwilket wittnesmål jämte af Jacob Ersson tillagde föreställningar til Dahlin han sluteligen blifwit bragt til ofwanberörde af honom afgifne bekännelse: samt at Dahlin efter Jan Janssons och Jan Erssons häcktande genom Skrifwaren C. G. Bauman låtit i häcktet tilställa dem Fyra Riksdaler under föregifwande, at desse penningar woro ifrån deras hustrur dem tilsände. Dessutom har, sedan Härads Rätten afkunnat ofwanomförmälte sitt sluteliga utslag i målet, Dahlin förmält, at Fjerdingsmnnen Peter Matsson i Wästra Kloten, hwilken enligt wederbörandes intygande, wid banemannens uptäckande wist mycken nit och oförtrutenhet, skal afwetat mordgärningen och wid et tilfälle, efter dess fullbordande, af Dahlin fått uplysning derom, samt lemnat Jan Jansson et bösshylster i stället för det han glömt i mordhålan, hwilket dock både Peter Matsson och Jan Jansson bestridt, hwarjämte Anders Matsson i Aflången sluteligen förmält, at Carl Pehrsson i Rifallet skal känt innehållet af det bref, han den 28 September burit ifrån Dahlin til Anders Mattsson, samt afwetat anläggningen mot Eneström, om hwilket alltså wederbörande Actor skulle inhämta närmare uplysning och det efter sig företeende omständigheter til widare undersökning anmäla.

Detta med hwad mera ransakningen innehåller har Kongl. Hofrätten i öfwerwägande tagit: Och aldenstund Torparen Jan Ersson och hemans åboen Jan Jansson genom egna med bindande skäl och omständigheter styrkte bekännelser blifwit öfwertygade, at, sedan BruksInspectoren Dahlin wid flere tilfällen sökt öfwertala dem at mörda och röfwa Bruks Patronen Eneström, hwilken såsom ägare af Klotens Bruk, därunder Jan Jansson och Jan Ersson lydt, warit för deras husbonde at anse, och de sluteligen måndagen den 28 September sistledit år, emot en wiss af Dahlin utfäst belöning åtagit sig at denna missgärning utföra, hafwa onsdagen den 30 i samma månad med fullt upsåt, at mordgärningen werkställa, infunnit sig på den wäg, genom skogen emellan Klotens Bruk och Nya Kopparberget, som de förmodat Eneström den dagen skola färdas och därstädes hans ankomst afbidat, samt när de wid detta tilhålle icke träffat Eneström, som rest en annan wäg, och deras anläggning således undgått, utan at efter der längre tid til öfwerläggning om grufligheten af deras förehafwande, dem härigenom blifwit lemnad, derifrån afstå, åter Fredagen den 2 October, efter inhämtad underrättelse af Dahlin, at Eneström då skulle resa hem stora landswägen ifrån Nya Kopparberget til Kloten, begifwit sig til samma wäg och inwid densamma på et därtil utsedt och för deras döljande tilredt ställe, i fullt upsåt at Eneström mörda och röfwa, med laddade bössor lagt sig i försåt för Eneström, och då han kommit til det ställe där de hållit sig dolda, nästan på en gång lossat sine bössor, som jemte hagel hwar för sig warit laddade med en efter bössans storlek afpassad blykula, hwarwid Jan Janssons skott aflossats et ögonblick sednare och kulan träffat Eneström i wänstra sidan bakom axeln samt gått genom bröstet, deraf Eneström genast döden ljutit, hwarefter Jan Jansson och Jan Ersson gemensamt af de persedlar Eneström medfört tilgripit et fickur, en taskbok, en skinnpung med någre slantar, tre rakknifwar, en tumstock och fyra näsdukar, hwilka persedlar, utom tumstocken en rakknif och 2:ne näsdukar dem Jan Jansson förmält  sig af ånger öfwer gärningen genast hafwa bortkastat, äfwen blifwit på de af Jan Ersson upgifne ställen igenfundne, jämte Trettioen Rd, af de penningar Jan Ersson för missgärningens werkställande af Dahlin upburit; Fördenskull och som Jan Ersson och Jan Jansson således äro (förwunne), at å allmänna landswägen hafwa lagt sig i försåt för deras husbonde Brukspatronen Eneström, honom lifwet afhändt och på berörde sätt röfwat; Alltså pröfwar i förmågo af 12 Cap. 1§, 15 Cap. 1§ och 21 Cap 1 § Missgärnings Balken, Kongl.Hof Rätten rättwist, det skola Jan Ersson och Jan Jansson för desse af dem begångne grymma missgärningar, sig själfwe til straff och androm til skräck och warning, mista högra hand, halshuggas och på det sätt steglas, at hand och hufwud står på en påle och den öfriga kroppen, på fyra stegel lägges.

Beträffande åter Bruksinspectoren Dahlin, så emedan han, som wid ransakningens början (enständigt) nekat sig hafwa ägt någon kunskap om det å Eneström föröfwade mord eller dertil i någon måtto rådt eller hulpit samt genom flere osanningar och rycktens utspridande sökt göra sitt nekande trowärdigt och hindra banemännens uptäckande, omsider erkänt, at han af hat och bitterhet til Eneström, fattat det grymma beslut, at honom lifwet afhända, samt til utförande af denna grufliga föresats, på sätt Jan Jansson och Jan Ersson upgifwit, efter flere med dem i sådant ändamål hållne samtal, derunder Dahlin dels sorgfälligt uplifwat och underhållit det enskildta missnöje Jan Jansson och Jan Ersson kunnat hafwa fattat mot Eneström, dels genom utfäste belöningar och förmoner sökt förmå dem at missgärningen utöfwa, sluteligen ej allenast den 28 September öfwertalt Jan Ersson och Jan Jansson at den 30 i samma månad i sällskap med drängen Anders Ersson, som på Dahlins föranstaltande i sådant ändamål äfwen warit af Anders Mattsson i Aflången utsänd, på sätt ofwanberördt är lägga sig i försåt för Eneström för at honom mörda och röfwa, utan ock, när gärningen då icke kunnat fullbordas, i sitt grymma förehafwande är widare fortfarit samt förmått Jan Jansson och Jan Ersson, at den 2 derpå följde October å den wäg Eneström wid då företagen resa ifrån Nya Kopparberget hem til Kloten färdats, försåtligen i löndom afhhända Eneström lifwet och hans medhafde egendom honom frånröfwa. Ty och som denne Dahlins bekännelse, utom wad Jan Jansson och Jan Ersson enstämmigt emot honom upgifwit, och de flere omständigheter under ransakningen inlupit, fullkomligen styrkes deraf, at 2.ne witnen Smeden Peter Hjulström och Jan Mattsson i Kalltjern intygat, det Dahlin äfwen welat förmå dem at mörda Eneström; At de personer genom hwilka Dahlin skickat bud til de medbrottslige i detta (ämne) på ed berättat, at de på de upgifne tiderne werkeligen från Dahlin fört sådane bud de brottslige förmält; At Jacob Ersson i Källtjern på ed intygat; at Dahlin wid det tilfälle, mordet å Eneströms föröfwande welat förmå honom at til befrämjande deraf utforska tiden, när Eneström skulle ifrån Nya Kopparberget afresa, och mördarne därom underrätta; At en del af de penningar Dahlin såsom belöning för gärningen til Jan Ersson betalt, hos honom werkeligen funnits, samt änteligen, at Dahlin efter banemännens häcktande i andras namn tilsändt dem penningar; Alltså och då Dahlin, hwilken upgifwit orsaken til sitt emot Eneström fattade hat och bitterhet, endast hafwa warit de förebråelser Eneström gjort Dahlin för efterlåtenhet i hans tjänst, samt de hinder Dahlin trott Eneström lägga i wägen för en förtrolig sammanlefnad emellan Dahlin och pigan Stina Andersdotter, och, på gjorde föreställningar om icke andre betydligare omständigheter föranlett til Dahlins föresats at rödja Eneström utur wägen, ej kunnat til annan upgift förmås, således är (förwunnen), at af hat och bitterhet til sin husbonde Brukspatronen Eneström, efter stadgadt råd hafwer legt Jan Jansson och Jan Ersson at honom mörda och röfwa, hwilka missgärningar de äfwen fullbordat, pröfwar i förmåga af 61 Cap. 1§ samt 24 Cap. 2§ missgärnings Balken, jemförde med ofwan åberopade lagars rum Kongl Hof Rätten rättwist det skal han Dahlin för denna så grofwa missgärning, sig själf til straff och andre til warning mista höger hand, halshuggas och på enehanda sätt som Jan Jansson och Jan Ersson steglas.

Sluteligen och hwad angår Bergsmannen Anders Mattsson i Aflången samt drängarne Anders Ersson och Peter Andersson, så ehuru de då mordet å Eneström den 2 October werkställdes, därwid icke biträdt eller i öfwerläggningen om utförandet däraf wid det tilfället deltagit, och mordet följakteligen icke genom deras åtgärd skett, hwadan de til dödsstraff ej fällas kunna; Likwäl och som genom deras friwillige bekännelse och hwad under ransakningen blifwit utredt, styrkt är, at Anders Matsson af hat til Brukspatronen Eneström rådplägat med Dahlin om Eneströms mördande, öfwertalt Anders Ersson och Peter Andersson at gärningen föröfwa, upgifwit för den sednare et förment medel at göra dem modige samt sluteligen, efter med Dahlin skedd öfwerenskommelse, Måndagen den 28 September i sådant ändamål afsändt Anders Ersson och Peter Andersson til Kloten; At Anders Ersson och Peter Andersson låtit sig til denna missgärning af Anders Matsson öfwertala och på hans anmaning berörde dag, wid Kloten sig instält, derifrån dock Peter Andersson, på Dahlins tilsägelse, gått hem, sedan han först til Anders Ersson aflämnat det på Anders Matssons anwisning af honom tilredde förmente medel, at göra mördarne oförskräckte och modige, samt lofwat at på wägen efterse Eneström och, om han träffades, skjuta honom, samt sluteligen , at Anders Ersson sedan han ensam tilbragt den följande dagen i skogen och derunder sett Eneström, men ej wågat skjuta honom, den 30 September i sällskap med Jan Ersson och Jan Jansson legat i försåt för Eneström på den wäg han förmodats då skola färdas; Alltså och medan Anders Matsson, Anders Ersson och Peter Andersson, således äro öfwertygade, Anders Matsson at hafwa plägat råd med Dahlin om Eneströms mördande, samt Anders Ersson och Peter Andersson därtil öfwertalat, Anders Ersson at på denne Anders Matssons inrådan hafwa i sällskap med Jan Ersson och Jan Jansson, som gärningen sedan werkstält, legat i försåt för Eneström, samt Peter Andersson, at i sådant ändamål sig wid Kloten instält och då han derifrån blifwit hemförlofwad lemnat medel som i hans tanke skulle til gärningens utförande bidraga, utan at Anders Matsson, Anders Ersson och Peter Andersson, enär missgärningen genom denna deras åtgärd icke blifwit fullbordad, uptäckt de anläggningar, som mot Eneström förehades och (så dels) sökt gärningen förekomma eller sedan den war af Jan Ersson och Jan Jansson werkstäld uppenbart den kunskap de om banemännen ägde, utan den samma sorgfälligt döljt; Ty pröfwar i förmåga af 61 Cap. Missgärnings Balken Kongl Hof Rätten rättwist, det skola Anders Matsson Anders Ersson och Peter Andersson, hwar för sig, afstraffas med Fyratio par spö, tre slag af paret och derefter försändas Anders Matsson til Carlscrona samt Anders Ersson och Peter Andersson til Christianstads fästning at derstädes til allmänt arbete hållas. Anders Matsson hwilken det såsom husbonde åt Anders Ersson ålegat at snarare afråda än tilstyrka och öfwertala honom til utöfwande af brott i Tolf år, och Anders Ersson samt Peter Andersson hwardera i Tio år.

I öfrigt och hwad angår Näs Pehr Jansson, den Actor och krono Betjäningen tillagde ersättning samt Carl Persson i Rifallet och fjerdingsmannen Peter Matsson låter Kongl. Hofrätten wid Häradsrättens utlåtande bero.

1802 d. 7 julii

Joh. Schröderheim, — Widman, Erik Levin, Carl Levin, Engelbr. Boström, Carl Mullin, O Zenius

De riktiga hemskheterna

I senaste inlägget skrev jag om mordet på Brukspatron Eneström på Klotens Bruk 2 oktober 1801. Där citerade jag en berättelse som var ganska fantasifull om hur mordet och efterspelet gick till. Läs det gärna här.

Där fanns smeknamnen ”Tuppen” och ”Fågeln” på förövarna. Tuppen var den 35-årige Jan Jansson från Löfåsen, Ramsberg, troligtvis Tupptorpet, därav hans smeknamn ”Tuppen”. Den andra kallad ”Fågeln”, var det namnet kommer ifrån är för mig okänt, den blott 26-årige Jan Ersson från Lilla Djurlången, Malingsbo.

Denne Jan Ersson hittade jag i husförhörslängderna när jag håller på att kartlägga min släkt från Ramsbergs socken på den tiden. Där fick jag se i den husförhörslängd för 1796-1805 vid Bergshyttan, en anteckning om att han var ”delaktig i Eneströms mord död på Warbergs fästning”. (Nu är det inte så att han satt på Varbergs fästning utan på Kristianstads fästning.)

Detta gjorde mig ju nyfiken och ännu mer när jag hittade i husförhörslängden för Lilla Djurlången i Malingsbo där han bodde 1798-1801 stod ”? för delaktighet i mord”. Började söka mer om detta mord och googlade en hel del. Fick tag på en person i Nya Kopparbergs Bergslags hembygdsförening och fick av honom en hel del uppgifter. Och senast idag fick jag ytterligare uppgifter från en annan person via ett jag gjort på Facebook.


Mina släktförhållanden till denna Jan ”Fågeln” Ersson ser ut som följer. Min farfars morfars far Petter Pehrsson från Nyckelby i Fellingsbro var fyrmänning med Jan. Hur kan du se på bilden nedan.

Av Håkan på Hembygdsföreningen som jag skrev om ovan, fick jag bl.a. ett dokument som beskriver mordet och händelserna efter, som lite mer, ska man säga troligt. Så gick det nog till skulle jag vilja säga. I nästa inlägg här i bloggen kommer jag lägga ut en avskrift av rättegångsprotokoll för saken i fråga.

Här nedan kommer redogörelsen för händelsen i det dokument, som är skrivet av Nils Gottliebsson.

Brukspatronen vid Kloten Pehr Ludvig Eneström var fredagen den 2 oktober 1801 på väg hem till Kloten från Kopparberg, där han bevistat det där pågående tinget. Han färdades i vagn med skjutsgossen Jan Ersson från Gunnarstorp vid tömmarna. Då de kommit ”wid pass ett stenkast på andra sidan Bergsgårds täckten” och gossen varit av vagnen för att öppna ”den för täckten varande grind”, avlossades från västra sidan av vägen två skott mot Eneström. Hästen skyggade åt ena sidan och Eneström, ”på hwilken det endast rosslade litet i halsen”, stupade åt den andra. Jan Ersson sökte få upp honom igen, men då kom två karlar framspringande, av vilka den ena, fattade Ersson i håret och slog av honom hatten. Ersson sprang sin väg men han vände tillbaka för att hämta hatten och han såg då en av karlarna rycka klockan ur Eneströms ficka och ”taga handen i Kappråcksfickan”. Ersson sprang nu till ”närmaste by” och tillkallade folk. Det var skräddaren Jan Andersson i Täppen, Anders Andersson i Bergsgården. Pehr Hindricksson i Båcketorp (Bäcktorp?) m. fl., som skyndade till platsen for överfallet. De fann Eneström liggande död på vägen vid sidan av vagnen. Detta är en skildring av mordet på brukspatron Eneström, hämtad ur Svea hovrätts protokoll rörande denna sak. För några år sedan berättade jag i denna tidning om mordet på Eneström, men då hade jag inte tillgång till annat än de kortfattade uppgifterna i Hults ”Ljusnarsbergs krönika” och en artikel i ”Våra bygder i ord och bild” andra häftet 1898. Slutligen kunde jag bygga på vad gammalt folk här på trakten i närheten av mordplatsen visste att, berätta om ogärningen. Det var mycket som då blev motsägande, ofullständigt och dunkelt, så jag föresatte mig att vid tillfälle studera rättegångsprotokollen. Den utförligaste redogörelsen hade jag väl fått, om jag gått till häradsrättsprotokollen (om de nu finnas kvar), men också hovrättsprotokollet ger en ingående relation av omständigheterna kring mordet. På grundval av detta protokoll skall här meddelas ett och annat till komplettering av de tidigare skildringarna

Upphovsman och anstiftare till mordet var Eneströms närmaste man vid bruket, bruksinspektoren Anders Dahlin. Hans motiv har tidigare uppgetts vara, att han ville efterträda Eneström både som äkta man och som chef för bruket. Han ”hölls med frua” hette det och mordet skulle ha planlagts i samråd med henne. Detta bestyrks icke av protokollet. Där sägs Dahlin ha ”fattat denna föresats att rödja Eneström utur wägen af onska emot honom, för att han gjort Dahlin förebråelser för illa smidt järn wid Hammarne samt misstänkt att Dahlin genom sin wårdslöshet wållat at en vid bruket upbygd damm skurit ut, men i synnerhet för en wid Kloten warande Piga wid namn Stina Andersdotter, med hwilken han haft nära bekantskap och hwilken han förment sig finna äga förtroende hos Eneström”. Detta förefaller ju vara ett något klent underlag för mord och det tyckte tydligen också häradsrätten, ty där gjordes ”föreställningar om icke andra betydeligare omständigheter föranlett till Dahlins föresats att rödja Eneström utur wägen”. Dahlin förnekade emellertid detta. Man kan dock inte värja sig för tron att rivaliteten gällt mer än en piga. Det är på våren 1801, som mordplanerna mognar hos Dahlin. Han börjar då att bearbeta. ”hemmansåbon” Jan Jansson i Löfåsen, en av de två som låg i försåt vid Bergsgården och den som avlossade det dödande skottet. Han får vidare löfte av bergsmannen Anders Matsson i Aflången, som också hade ett horn i sidan till Eneström, att denne skall vara Dahlin behjälplig med mordgärningen. En tredje person som vidtalas är torparen Jan Ersson i Lilla Djurlången och denne är den förste som ställs inför ett konkret förslag. Dahlin söker nämligen förmå honom att passa på Eneström och skjuta ner honom, då han återvänder från marknaden i Lindesberg. Ersson ställer sig emellertid inte till förfogande trots att Dahlin höjer sitt första anbud om ersättning, 15 riksdaler. Än ytterligare intygar smeden Petter Hjulström och Jan Matsson i Kulltjern (Källtjern?), att Dahlin velat förmå också dem att mörda Eneström. Det uppgavs vidare, att Carl Pehrsson i Rifallet skulle ha känt till vad som var i görningen och Dahlin beskyllde t. o. m. en fjärdingsman, Petter Matsson i Västra Kloten, ”hwilken enligt vederbörandes intygande, wid banemannens uptäckande wist mycken nit och oförtrutenhet”, för att ha avverkat mordgärningen. Hur därmed förhöll sig blev aldrig utrett, men det var ju i alla fall igen liten krets, som kände till mordplanerna. Hur Dahlin under sådana förhållanden kunde tänka sig att inte bli fast for mordet är en gåta. Det skulle visserligen givas sken av rånmord – Eneström skulle mördas och ”röfwas” och mördarna skulle ”i synnerhet förstöra de Bruksböcker och handlingar han wid sådant tillfälle kunde medföra” – men Dahlins mordanslag måste ju rimligtvis komma fram vid polisutredningen, när så många ägde kännedom om dem.

Den 27 september fick Dahlin Jan Janssons och Jan Erssons ord på att de skulle skjuta Eneström. Dahlin utfäste sig att betala dem 50 riksdaler vardera och Ersson skulle dessutom bli fri från sin skuld vid bruket. Båda hyste agg till Eneström och Dahlin underblåste livligt detta. Bud gick nu till Anders Matsson i Aflången och denne skickade sina båda drängar, Anders Ersson och Petter Andersson, till Skogsbyn, där Dahlin, Jansson och Jan Ersson befann sig. Här hölls nu den 28 september allmänt krigsråd och det blev bestämt, att Jansson och de båda Erssönerna skulle vakta på Eneström den 30 september, då han ”skulle färdas till Nya Kopparberget den ridväg som nyttjas däremellan och Kloten.” Andersson hemförlovades, eftersom de eljest blevo för många enligt vad Dahlin ansåg. Anders Ersson hade ett tillfälle att skjuta Eneström redan den 29 september,  då han ”wankat af och an vid sjön Långvattnet” och därvid sett Eneström ro sig förbi. Han hade dock icke ensam vågat skjuta honom. Natten mot den 30 september tillbragte de tre kumpanerna i skogen. På morgonen intog de en säregen frukost, en bit kött, ”s. k. wildöron”, som ”när det på ett wist föreskrifwit sätt förtärdes skulle gjöra dem oförskräckte och modige”. Det var Petter Andersson som medfört detta och som tagit det av ”en Get eller annat små Kreatur”. De fick dock inget bruk för sitt mod, ty Eneström kom aldrig. Dahlin upplyste sedan, att detta berott på att Eneström rest stora vägen till Ramshyttan.

Dahlin vet emellertid nu besked om Eneströms besök vid tinget i Kopparberg och föranstaltar om det försåt, som leder till mordet. Han anger var de två som få

uppdraget, Jan Ersson och Jan Jansson, skola placera sig. Det blir alldeles på gränsen mellan Ljusnarsbergs och Ramsbergs socknar, men de böra ordna bakhållet ”hälst inom Kopparbergs Socken för att leda misstankarne på någon i samma Socken”. Efter att ha tillbragt natten till den 2 oktober i en lada vid Löfåsen intaga de sina platser tidigt på morgonen, utrustade med bössor, ”hwardera laddade med Järnhagel och en blykula passad efter bössans storlek”. Efter två timmars väntan kommer Eneström och mordet sker på sätt  förut är sagt.

Det dröjer inte länge förrän gärningsmännen äro kända. Båda voro rädda och ångerköpta och Jansson kom redan den 3 oktober till Eric Ersson och hans hustru Anna Lisa Welamsdotter i Gillermåsen ”i en mycket upprörd och förvirrad sinnesförfattning” och berättade  att han och Jan Ersson skjutit ihjäl Eneström. Sedan rullades snart hela intrigen upp. Dahlin nekade först enständigt men måste inför den överväldigande bevisningen falla till föga.

Lindes och Ramsbergs Bergslagers Häradsrätt med häradshövdingen ”Ädle och Lagfarne” Johan Welin Johansson som ordförande avkunnade sitt utslag den 15 februari 1802. Dahlin, Jan Jansson och Jan Ersson dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas och Anders Matsson samt Anders Ersson och Petter Andersson att halshuggas och steglas. I fråga om Dahlin, Jan Jansson och Jan Ersson fastställdes domen av Svea Hovrätt med den något utförligare formuleringen, att de dömdes ”sig själfwe till straff och androm till skräck och warning, at mista högra hand, halshuggas och steglas på det sätt, at hand och hufwud slås på en påle och den öfriga Kroppen på Fyra stegel läggas”. Matsson, Anders Ersson och Petter Andersson kunde enligt hovrätten icke fällas till dödsstraff, då mordet icke skett genom någon åtgärd från deras sida. För vad de låtit komma sig till last dömdes de emellertid till ”hwar för sig Fyratio par spö, tre slag av paret” och att därefter försändas, Anders Matsson till Carlscrona samt Anders Ersson och Petter Andersson till Christianstads Fästning, att därstädes tio år till allmänt arbete hållas. Assessorerna Widman och Lewin samt protonotarien Mullin hade avvikande mening, såtillvida som de ansågo att Matsson borde hållas till tolv års arbete på fästning. Kongl. Maj:t följde reservanterna och den 21 juni 1802 fick domen sin slutgiltiga lydelse i enlighet härmed.

Det kanske bör omnämnas, att också vid detta mord liksom vid så många andra uppenbarar sig den där figuren som falskeligen uppger sig vara mördaren, driven av ett sjukligt intresse att bli omtalad. Det är gruvdrängen Näs Pehr Jansson, som också mycket riktigt blir häktad, men frikännes, eftersom han bevisligen varit på annat håll då mordet förövades och inte heller eljest kunnat övertygas om någon delaktighet. Som ett kuriosum må meddelas, att vad som efter mordet tillgreps ur Eneströms fickor var förutom klockan, ”en Taskbok, en skinpung med någre slantar, tre Rakknifwar, en Tumstock och fyra Näsdukar”. Enligt ”Krönikan” avrättades Jan Jansson den 20 oktober 1802 och Dahlin (som lyckades rymma?) år 1804. Ingenting nämnes om Jan Ersson. Här kvarstå några dunkla punkter angående ”olyckan med Eneström, som är så hiskelig att man väl må fasa att blott tänka därpå”. (Kyrkoherde Hammarström i Kopparberg i brev till kyrkoherde Asplund i Ramsberg).

Då dagen för avrättningen av Jan Jansson närmade sig skrev Landshövdingen till kyrkoherden Hammarström i Ljusnarsberg såsom ˮfångens forne själasörjareˮ att då fången dagen före avrättningsdagen den 20 oktober 1802 anlände till Laxbro gästgifvaregård, där vara honom till mötes samt sedan, biträdd av slottspredikanten Rundberg följa honom till avrättningsplatsen.

Detta brev sände Hammarström till kyrkoherde Asplund i Ramsberg som han ansåg vara fångens rätte själasörjare. Asplund återsände dock brevet med en lång förklaring att det inte var hans uppgift att följa med fången till stupstocken.

Hammarström replikerade återigen i ett mångordigt och irriterande svar att det inte var hans sak att följa fången. Det slutade dock med att Hammarström var den som följa Jan Jansson till galgbacken.

Ett minnesmärke restes i februari 1802 av Eneströms änka. Det bestod av en murad stengrund och på denna en rest skiffertavla med följande inskrift ˮBrukspatronen till Kloten och Lessebo – Herr Per Ludvig Eneström – slutade ett verksamt lif – då han här föll – för köpte nidingars skott – den 2 okt 1801. Vandringsman deltag i en rättmätig sorg – med en öm maka – som reste detta minnesmärkeˮ.

Eftermäle

Denna minnesplatta kom sedan under årens lopp att försvinna. En ny minnesplatta sattes upp år 1979 i samarbete mellan Löa Hembygdsförening och Ljusnarsbergs Kulturnämnd. En modell av tavlan göts av Carl Wolrath Larsson i Löa och vid en invigning 14 juni samma år kom tavlan på plats i närvaro av bl. a landshövding Harald Aronsson. Helmer Linderholm gav en historisk återblick av dödsskjutningen och händelseförloppet på mordplatsen spelades upp av personer från Löa.

Barbro Resare (c) inkom den 11 juni 2009 med en motion rörande skyltning till och översyn av gjutjärnstavlan vid ”Eneströms Röse”. Gjutjärnstavlan är utsatt för rostangrepp och motionären anser att minnesmärket är väl värt att vårda och föreslår därför att motionen vidarebefordras till kommunstyrelsen för utarbetande av förslag till hur minnesmärket skall vårdas och eventuell skyltning till densamma.

Kommunfullmäktige beslutade vid sammanträde den 11 juni 2009, § 74 hänskjuta motionen till kommunstyrelsen för beredning.

Kommunstyrelsens ordförande Ewa-Leena Johansson (s) har inkommit med förslag till yttrande daterat den 6 oktober 2009. I förslaget till yttrande anges bland annat att syftet med motionen att vårda kultur-historien är gott men kommunen äger inte minnesskyltar och ansvaret för minnesmärken är inte kommunens. Kommunen kan dock ta på sig ansvaret för skyltning till och vården av minnesmärken men det medför dels ett behov av inventering av befintliga minnesmärken i kommunen, dels en ökad kostnad. Ett alternativ vore att hembygdsföreningar mot en årlig ersättning ansvara för minnesmärkena i kommunen.

Utifrån förslaget till yttrande föreslås att motionen avslås.

Ja, så var det med det.

Återkommer i nästa inlägg med mer om mordet. Bl.a med avskrift ur rättegång och dom för de inblandade.