I senaste inlägget skrev jag om mordet på Brukspatron Eneström på Klotens Bruk 2 oktober 1801. Där citerade jag en berättelse som var ganska fantasifull om hur mordet och efterspelet gick till. Läs det gärna här.
Där fanns smeknamnen ”Tuppen” och ”Fågeln” på förövarna. Tuppen var den 35-årige Jan Jansson från Löfåsen, Ramsberg, troligtvis Tupptorpet, därav hans smeknamn ”Tuppen”. Den andra kallad ”Fågeln”, var det namnet kommer ifrån är för mig okänt, den blott 26-årige Jan Ersson från Lilla Djurlången, Malingsbo.
Denne Jan Ersson hittade jag i husförhörslängderna när jag håller på att kartlägga min släkt från Ramsbergs socken på den tiden. Där fick jag se i den husförhörslängd för 1796-1805 vid Bergshyttan, en anteckning om att han var ”delaktig i Eneströms mord död på Warbergs fästning”. (Nu är det inte så att han satt på Varbergs fästning utan på Kristianstads fästning.)
Detta gjorde mig ju nyfiken och ännu mer när jag hittade i husförhörslängden för Lilla Djurlången i Malingsbo där han bodde 1798-1801 stod ”? för delaktighet i mord”. Började söka mer om detta mord och googlade en hel del. Fick tag på en person i Nya Kopparbergs Bergslags hembygdsförening och fick av honom en hel del uppgifter. Och senast idag fick jag ytterligare uppgifter från en annan person via ett jag gjort på Facebook.
Mina släktförhållanden till denna Jan ”Fågeln” Ersson ser ut som följer. Min farfars morfars far Petter Pehrsson från Nyckelby i Fellingsbro var fyrmänning med Jan. Hur kan du se på bilden nedan.
Av Håkan på Hembygdsföreningen som jag skrev om ovan, fick jag bl.a. ett dokument som beskriver mordet och händelserna efter, som lite mer, ska man säga troligt. Så gick det nog till skulle jag vilja säga. I nästa inlägg här i bloggen kommer jag lägga ut en avskrift av rättegångsprotokoll för saken i fråga.
Här nedan kommer redogörelsen för händelsen i det dokument, som är skrivet av Nils Gottliebsson.
Brukspatronen vid Kloten Pehr Ludvig Eneström var fredagen den 2 oktober 1801 på väg hem till Kloten från Kopparberg, där han bevistat det där pågående tinget. Han färdades i vagn med skjutsgossen Jan Ersson från Gunnarstorp vid tömmarna. Då de kommit ”wid pass ett stenkast på andra sidan Bergsgårds täckten” och gossen varit av vagnen för att öppna ”den för täckten varande grind”, avlossades från västra sidan av vägen två skott mot Eneström. Hästen skyggade åt ena sidan och Eneström, ”på hwilken det endast rosslade litet i halsen”, stupade åt den andra. Jan Ersson sökte få upp honom igen, men då kom två karlar framspringande, av vilka den ena, fattade Ersson i håret och slog av honom hatten. Ersson sprang sin väg men han vände tillbaka för att hämta hatten och han såg då en av karlarna rycka klockan ur Eneströms ficka och ”taga handen i Kappråcksfickan”. Ersson sprang nu till ”närmaste by” och tillkallade folk. Det var skräddaren Jan Andersson i Täppen, Anders Andersson i Bergsgården. Pehr Hindricksson i Båcketorp (Bäcktorp?) m. fl., som skyndade till platsen for överfallet. De fann Eneström liggande död på vägen vid sidan av vagnen. Detta är en skildring av mordet på brukspatron Eneström, hämtad ur Svea hovrätts protokoll rörande denna sak. För några år sedan berättade jag i denna tidning om mordet på Eneström, men då hade jag inte tillgång till annat än de kortfattade uppgifterna i Hults ”Ljusnarsbergs krönika” och en artikel i ”Våra bygder i ord och bild” andra häftet 1898. Slutligen kunde jag bygga på vad gammalt folk här på trakten i närheten av mordplatsen visste att, berätta om ogärningen. Det var mycket som då blev motsägande, ofullständigt och dunkelt, så jag föresatte mig att vid tillfälle studera rättegångsprotokollen. Den utförligaste redogörelsen hade jag väl fått, om jag gått till häradsrättsprotokollen (om de nu finnas kvar), men också hovrättsprotokollet ger en ingående relation av omständigheterna kring mordet. På grundval av detta protokoll skall här meddelas ett och annat till komplettering av de tidigare skildringarna
Upphovsman och anstiftare till mordet var Eneströms närmaste man vid bruket, bruksinspektoren Anders Dahlin. Hans motiv har tidigare uppgetts vara, att han ville efterträda Eneström både som äkta man och som chef för bruket. Han ”hölls med frua” hette det och mordet skulle ha planlagts i samråd med henne. Detta bestyrks icke av protokollet. Där sägs Dahlin ha ”fattat denna föresats att rödja Eneström utur wägen af onska emot honom, för att han gjort Dahlin förebråelser för illa smidt järn wid Hammarne samt misstänkt att Dahlin genom sin wårdslöshet wållat at en vid bruket upbygd damm skurit ut, men i synnerhet för en wid Kloten warande Piga wid namn Stina Andersdotter, med hwilken han haft nära bekantskap och hwilken han förment sig finna äga förtroende hos Eneström”. Detta förefaller ju vara ett något klent underlag för mord och det tyckte tydligen också häradsrätten, ty där gjordes ”föreställningar om icke andra betydeligare omständigheter föranlett till Dahlins föresats att rödja Eneström utur wägen”. Dahlin förnekade emellertid detta. Man kan dock inte värja sig för tron att rivaliteten gällt mer än en piga. Det är på våren 1801, som mordplanerna mognar hos Dahlin. Han börjar då att bearbeta. ”hemmansåbon” Jan Jansson i Löfåsen, en av de två som låg i försåt vid Bergsgården och den som avlossade det dödande skottet. Han får vidare löfte av bergsmannen Anders Matsson i Aflången, som också hade ett horn i sidan till Eneström, att denne skall vara Dahlin behjälplig med mordgärningen. En tredje person som vidtalas är torparen Jan Ersson i Lilla Djurlången och denne är den förste som ställs inför ett konkret förslag. Dahlin söker nämligen förmå honom att passa på Eneström och skjuta ner honom, då han återvänder från marknaden i Lindesberg. Ersson ställer sig emellertid inte till förfogande trots att Dahlin höjer sitt första anbud om ersättning, 15 riksdaler. Än ytterligare intygar smeden Petter Hjulström och Jan Matsson i Kulltjern (Källtjern?), att Dahlin velat förmå också dem att mörda Eneström. Det uppgavs vidare, att Carl Pehrsson i Rifallet skulle ha känt till vad som var i görningen och Dahlin beskyllde t. o. m. en fjärdingsman, Petter Matsson i Västra Kloten, ”hwilken enligt vederbörandes intygande, wid banemannens uptäckande wist mycken nit och oförtrutenhet”, för att ha avverkat mordgärningen. Hur därmed förhöll sig blev aldrig utrett, men det var ju i alla fall igen liten krets, som kände till mordplanerna. Hur Dahlin under sådana förhållanden kunde tänka sig att inte bli fast for mordet är en gåta. Det skulle visserligen givas sken av rånmord – Eneström skulle mördas och ”röfwas” och mördarna skulle ”i synnerhet förstöra de Bruksböcker och handlingar han wid sådant tillfälle kunde medföra” – men Dahlins mordanslag måste ju rimligtvis komma fram vid polisutredningen, när så många ägde kännedom om dem.
Den 27 september fick Dahlin Jan Janssons och Jan Erssons ord på att de skulle skjuta Eneström. Dahlin utfäste sig att betala dem 50 riksdaler vardera och Ersson skulle dessutom bli fri från sin skuld vid bruket. Båda hyste agg till Eneström och Dahlin underblåste livligt detta. Bud gick nu till Anders Matsson i Aflången och denne skickade sina båda drängar, Anders Ersson och Petter Andersson, till Skogsbyn, där Dahlin, Jansson och Jan Ersson befann sig. Här hölls nu den 28 september allmänt krigsråd och det blev bestämt, att Jansson och de båda Erssönerna skulle vakta på Eneström den 30 september, då han ”skulle färdas till Nya Kopparberget den ridväg som nyttjas däremellan och Kloten.” Andersson hemförlovades, eftersom de eljest blevo för många enligt vad Dahlin ansåg. Anders Ersson hade ett tillfälle att skjuta Eneström redan den 29 september, då han ”wankat af och an vid sjön Långvattnet” och därvid sett Eneström ro sig förbi. Han hade dock icke ensam vågat skjuta honom. Natten mot den 30 september tillbragte de tre kumpanerna i skogen. På morgonen intog de en säregen frukost, en bit kött, ”s. k. wildöron”, som ”när det på ett wist föreskrifwit sätt förtärdes skulle gjöra dem oförskräckte och modige”. Det var Petter Andersson som medfört detta och som tagit det av ”en Get eller annat små Kreatur”. De fick dock inget bruk för sitt mod, ty Eneström kom aldrig. Dahlin upplyste sedan, att detta berott på att Eneström rest stora vägen till Ramshyttan.
Dahlin vet emellertid nu besked om Eneströms besök vid tinget i Kopparberg och föranstaltar om det försåt, som leder till mordet. Han anger var de två som få
uppdraget, Jan Ersson och Jan Jansson, skola placera sig. Det blir alldeles på gränsen mellan Ljusnarsbergs och Ramsbergs socknar, men de böra ordna bakhållet ”hälst inom Kopparbergs Socken för att leda misstankarne på någon i samma Socken”. Efter att ha tillbragt natten till den 2 oktober i en lada vid Löfåsen intaga de sina platser tidigt på morgonen, utrustade med bössor, ”hwardera laddade med Järnhagel och en blykula passad efter bössans storlek”. Efter två timmars väntan kommer Eneström och mordet sker på sätt förut är sagt.
Det dröjer inte länge förrän gärningsmännen äro kända. Båda voro rädda och ångerköpta och Jansson kom redan den 3 oktober till Eric Ersson och hans hustru Anna Lisa Welamsdotter i Gillermåsen ”i en mycket upprörd och förvirrad sinnesförfattning” och berättade att han och Jan Ersson skjutit ihjäl Eneström. Sedan rullades snart hela intrigen upp. Dahlin nekade först enständigt men måste inför den överväldigande bevisningen falla till föga.
Lindes och Ramsbergs Bergslagers Häradsrätt med häradshövdingen ”Ädle och Lagfarne” Johan Welin Johansson som ordförande avkunnade sitt utslag den 15 februari 1802. Dahlin, Jan Jansson och Jan Ersson dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas och Anders Matsson samt Anders Ersson och Petter Andersson att halshuggas och steglas. I fråga om Dahlin, Jan Jansson och Jan Ersson fastställdes domen av Svea Hovrätt med den något utförligare formuleringen, att de dömdes ”sig själfwe till straff och androm till skräck och warning, at mista högra hand, halshuggas och steglas på det sätt, at hand och hufwud slås på en påle och den öfriga Kroppen på Fyra stegel läggas”. Matsson, Anders Ersson och Petter Andersson kunde enligt hovrätten icke fällas till dödsstraff, då mordet icke skett genom någon åtgärd från deras sida. För vad de låtit komma sig till last dömdes de emellertid till ”hwar för sig Fyratio par spö, tre slag av paret” och att därefter försändas, Anders Matsson till Carlscrona samt Anders Ersson och Petter Andersson till Christianstads Fästning, att därstädes tio år till allmänt arbete hållas. Assessorerna Widman och Lewin samt protonotarien Mullin hade avvikande mening, såtillvida som de ansågo att Matsson borde hållas till tolv års arbete på fästning. Kongl. Maj:t följde reservanterna och den 21 juni 1802 fick domen sin slutgiltiga lydelse i enlighet härmed.
Det kanske bör omnämnas, att också vid detta mord liksom vid så många andra uppenbarar sig den där figuren som falskeligen uppger sig vara mördaren, driven av ett sjukligt intresse att bli omtalad. Det är gruvdrängen Näs Pehr Jansson, som också mycket riktigt blir häktad, men frikännes, eftersom han bevisligen varit på annat håll då mordet förövades och inte heller eljest kunnat övertygas om någon delaktighet. Som ett kuriosum må meddelas, att vad som efter mordet tillgreps ur Eneströms fickor var förutom klockan, ”en Taskbok, en skinpung med någre slantar, tre Rakknifwar, en Tumstock och fyra Näsdukar”. Enligt ”Krönikan” avrättades Jan Jansson den 20 oktober 1802 och Dahlin (som lyckades rymma?) år 1804. Ingenting nämnes om Jan Ersson. Här kvarstå några dunkla punkter angående ”olyckan med Eneström, som är så hiskelig att man väl må fasa att blott tänka därpå”. (Kyrkoherde Hammarström i Kopparberg i brev till kyrkoherde Asplund i Ramsberg).
Då dagen för avrättningen av Jan Jansson närmade sig skrev Landshövdingen till kyrkoherden Hammarström i Ljusnarsberg såsom ˮfångens forne själasörjareˮ att då fången dagen före avrättningsdagen den 20 oktober 1802 anlände till Laxbro gästgifvaregård, där vara honom till mötes samt sedan, biträdd av slottspredikanten Rundberg följa honom till avrättningsplatsen.
Detta brev sände Hammarström till kyrkoherde Asplund i Ramsberg som han ansåg vara fångens rätte själasörjare. Asplund återsände dock brevet med en lång förklaring att det inte var hans uppgift att följa med fången till stupstocken.
Hammarström replikerade återigen i ett mångordigt och irriterande svar att det inte var hans sak att följa fången. Det slutade dock med att Hammarström var den som följa Jan Jansson till galgbacken.
Ett minnesmärke restes i februari 1802 av Eneströms änka. Det bestod av en murad stengrund och på denna en rest skiffertavla med följande inskrift ˮBrukspatronen till Kloten och Lessebo – Herr Per Ludvig Eneström – slutade ett verksamt lif – då han här föll – för köpte nidingars skott – den 2 okt 1801. Vandringsman deltag i en rättmätig sorg – med en öm maka – som reste detta minnesmärkeˮ.
Eftermäle
Denna minnesplatta kom sedan under årens lopp att försvinna. En ny minnesplatta sattes upp år 1979 i samarbete mellan Löa Hembygdsförening och Ljusnarsbergs Kulturnämnd. En modell av tavlan göts av Carl Wolrath Larsson i Löa och vid en invigning 14 juni samma år kom tavlan på plats i närvaro av bl. a landshövding Harald Aronsson. Helmer Linderholm gav en historisk återblick av dödsskjutningen och händelseförloppet på mordplatsen spelades upp av personer från Löa.
Barbro Resare (c) inkom den 11 juni 2009 med en motion rörande skyltning till och översyn av gjutjärnstavlan vid ”Eneströms Röse”. Gjutjärnstavlan är utsatt för rostangrepp och motionären anser att minnesmärket är väl värt att vårda och föreslår därför att motionen vidarebefordras till kommunstyrelsen för utarbetande av förslag till hur minnesmärket skall vårdas och eventuell skyltning till densamma.
Kommunfullmäktige beslutade vid sammanträde den 11 juni 2009, § 74 hänskjuta motionen till kommunstyrelsen för beredning.
Kommunstyrelsens ordförande Ewa-Leena Johansson (s) har inkommit med förslag till yttrande daterat den 6 oktober 2009. I förslaget till yttrande anges bland annat att syftet med motionen att vårda kultur-historien är gott men kommunen äger inte minnesskyltar och ansvaret för minnesmärken är inte kommunens. Kommunen kan dock ta på sig ansvaret för skyltning till och vården av minnesmärken men det medför dels ett behov av inventering av befintliga minnesmärken i kommunen, dels en ökad kostnad. Ett alternativ vore att hembygdsföreningar mot en årlig ersättning ansvara för minnesmärkena i kommunen.
Utifrån förslaget till yttrande föreslås att motionen avslås.
Ja, så var det med det.
Återkommer i nästa inlägg med mer om mordet. Bl.a med avskrift ur rättegång och dom för de inblandade.
Släkten är värst? eller bäst! 