Hem » Allmänt om släktforskning » Björndammens första masugn

Björndammens första masugn

Jag skrev tidigare om min ana Piett. Han verkade ju vid Björndammen i Dunker Socken, Sörmland. Nedan finns en utskrift av en artikel från Holmenbladet från någon gång på 60-talet tror jag det är. Bilderna är tagna av Anne Bernhadt 2015.

Björndammen01Björndammen02”Ingen, som färdats på Holmens Bruks marker längs länsvägen mellan Malmköping och Strängnäs i dess gamla sträckning, har väl undgått att lägga märke till den monumentala masugnsbyggnaden vid Björndammens gamla bruk. Snarast har den mäktiga byggnadskroppen givit visioner av en romansk basilika mitt inne i sörmlandsskogarna. Särskilt åldersstigen är emellertid icke själva masugnen – i alla händelser icke om man tar den gamla romerska byggnadsstilen till måttstock. Det kan nämligen med mycket hög grad av sannolikhet fastslås, att byggnaden uppfördes precis år 1800.

Byggherre var verkmästaren inom Södra övermasmästeridistriktet Jan Jansson, vilken decennierna omkring utförde en mängd ny- och ombyggnader av masugnar inom ett flertal bergslager. Alltsedan 1770-talets slut hade han f.ö. haft åtskilliga tjänsteförrättningar vid Björndammen och kände sålunda väl till förhållandena där.

Den masugn som avlöstes av ”basilikan”, var en ålderdomlig mulltimmershytta, vars utförande Elias Martin genom en förtjusande akvarell bevarat åt eftervärlden. Om denna hyttas ålder vet vi dock ingenting. Endast så mycket är säkert, att Björndammens första masugn grundades 1637 – den sörmländska bergshanteringens starkaste period. Privilegium hade utställts 26/1 för de två kompanjonerna, Hans von Förden, handelsman i Södertälje, samt Stockholms rådmannen Anders Henriksson. Masugnsdriften ämnade de basera på Starrsäters järnmalm samt på Villåttinge häradsallmännings skogstillgångar.

För den tidens norrköpingsbor var Anders Henriksson en högst välkänd man, som till borgmästaren Henrik Larsson, som under fyra decennier fram till sin död 1625 innehaft en ledande, för att inte säga dominerande position i Norrköping. Sonen Anders hade redan under sin norrköpingstid – han flyttande till Stockholm omkring 1620 – intresserat sig för bergshantering och bl.a. utverkat privilegium på ett östgötskt järnverk, vilken han ämnade driva i samarbete med några affärsvänner (8 rader oläsliga)…………………………………….. vid Björndammens masugn. Den överläts av Anders Henriksson, som redan utlöst sin kompanjon, till stockholmsborgaren och affärsmannen Georg von Emmersen. Denne hade sedan 1633 såsom faktor förestått Torshälla snidverk, där ämnesjärn för spik framställdes. Snidverket ägdes av ett stormannakonsortium med Louis De Geer som en av ägarna.

Von Emmersen vidgade efterhand och troligen med ekonomisk hjälp av De Geer sina intressen i Björndammen. Sålunda arrenderade han 1640 den lilla stångjärnshammaren vid Öllösa i Gryts socken. Följande år började han uppförande av en hammare i Stålbåga ström nära Björndammen. Detta arbete hann han emellertid aldrig se fullbordat, ty han avled 1641. Hans bägge platschefer , Herman zur Schmieden (Tersmeden) vid Öllösa och Jakob Piet vid Björndammen, fullföljde emellertid anläggningen med hjälp av kapital, som ställdes till förfogande bl. a. (och troligen främst) av De Geer. Under 1642 togs Ståboga hammare i bruk. Antagligen var det De Geer, som nu uppdrog åt herrar Piet och zur Schmieden att uppföra ännu en hammare i Stålboga ström närmare Björndammen. Denna benämndes då efter diverse svårigheter 1644 då den stod stod färdig för Nyhammaren. Ägare till Starrsätters gruvor, junker Knut Lillie, hade gjort energiska försök att hindra nybygget.

Åtskilliga brev från Herman zur Schmieden till De Deer och dennes medarbetare ger oss möjlighet att på nära håll följa utvecklingen vid det sörmländska brukskomplexen under 1640-talets första hälft. Bekymren var varken få eller små. Särskilt tycks ekonomin ha utvecklats sig på ett ur De Geers synpunkt mindre tillfredställande sätt. Han drog sig snart ut ur Torshällakonsortiet. Snidverket avvecklades senast 1648 – för att efter något decennium återuppbyggas av andra intressenter. Öllösa nedlades före 1648.

Stålboga , Nyhammaren och Björndammen ägdes efter von Emmersens död av hans änka Helena Radou tillhörande en känd bruksägarsläkt, och sonen Albert. Frun gifte 1648 om sig med Drottning Kristinas livmedikus. Den berömde och förmögne (8 rader oläsliga……….) 5000 d.k. Den omvittnar, att anläggningarna ej varit särskilt storslagna. Köpekontraktet underskrevs i Stockholm 1649 23/11.

Du Rietz blev sin svågers förlagsman – och det i sådan grad, att mellanhavandena dem emellan icke kunde avvecklas med mindre Adam Radou i januari 1671 till sina kreditorer avstod både Björdammekomplexet och Ramshyttan i Närke – känd f.ö, från Holmens Bruks moderna historia. Doktor Du Rietz, dåmera livmedikus hos Hedvig Eleonora och Karl XI samt ägare av många bruk, hade sammanlagt 66000 d.k. i fordringar hos sin svåger. Driften vid Björndammen sköttes för Du Rietz av Jakob Piet vilken före 1674 friköpte bruksegendomen. Efter hans bortgång 1675 övertogs Björndammen av en Olof Håkansson måhända måg till Piet.

1681 29/7 tecknade Olof sterbhusdelägare i Stockholm avtal med kamreraren i brgkollegium Nicolas (Nils) Ertman, adlad Schönberg, om överlåtelse av bruket med tillhörande lägenheter för 15000 d.k. vartill kom föreskrifter om inlösen av diverse lösöre och färdiga produkter, bl.a. kanonkulor. Lagfart på köpet beviljades 1683. Schönberg som avancerade till överdirektör vid stora Sjötullen och kommerseråd, hade därmed lagt grunden till ett gods och brukskomplex, vilket med tiden kom att omfatta sätesgårdarna Dunker, Holmen, Händö, Mora, Ästängen och en rad underlydande frälsohemman – alla samlade inom Dunkers socken.

Efter sitt tillträde till Björndammens bruk satte Schönberg igång en välbehövlig upprustning. Särskild omsorg ägnades därvid åt masugnen, på vars uppbyggande den nye ägaren enligt Bergskollegii vittnesbörd 1684 23/6 ”använt större omkostnad, än till denna tiden man vet på någon masugns uppbyggande i hela riket vara skett och såmedelst gjort densamma så varaktig att……den mycket längre än andra masugnar lärer utan ny reparation kunna hållas till makt”.

I begynnelsen av 1688 erhöll Schönberg privilegium på att anlägga en kniphammare för manufakturering av järn vid Stålboga. Verket kom till stånd och tog bland annat upp tillverkning av kanonlavetter med sådana tillbehör som kilar och kedjor, på vilka god efterfrågan rådde under början av stora nordiska kriget.

Masugnen togs ur drift 1702. Skogen ansågs ej längre räcka till för dess kolförsörjning. Motivet var detsamma då Schönberg senare begärde Bergskollegii logii medgivande att få avveckla också Nyhammaren. Tillstånd gavs vid jultiden 1716. Några år senare anlade överdirektören, ungefär där hammaren stått en mjölkvarn – Nykvarn.

Ett tjugotal år låg Björndammens masugn nere, innan skogstillgångar inom området åter ansågs medge någon drift. I mitten av 1720-talet, då Schönberg var sjuk och ålderdomssvag, hade han överlåtit skötseln av gård och bruk på dottern Christina och hennes make, hovrättsråden Lars Carpelan. Hos Bergskollegium hemställde Christina 1725 om medgivande till en restauration av masugnen. Bergstinget i Nyköping i maj detta år behandlade ansökningen, som givetvis avstyrktes av samtliga grannbruk. Icke förty resolverade kollegium året därpå, att masugnsdriften finge återtagas. Samtidigt påbörjades ånyo brytning i Starrsätersgruvan. Nils Schönberg avled kort därefter, 1728.

Efter Lars Carpelans frånfälle 1737 – han överlevde sin hustru – ärvdes Björndammen och övriga f.d. schönbergska egendomar av Carpelans dotter Hedvig Charlotta, gift två gånger och avliden som änka 1776. Under hennes tid var Ståboga privilegierat för 350 skp stångjärnssmide. Björndammen framställde härför erforderligt tackjärn, tidvis också skilda gjutjärnsprodukter. Brukskomplexet var sålunda att inrangera bland landets obetydligaste.

Ett regimskifte av särskild betydelse för Björndammen ägde rum 1792, då fru Hedvig Charlottas barnbarn överlät Holmen med underlydande egendomar till Friherre Knut Kurck, ägare till eller delägare i en rad bruk. Han slog sig ned på Holmen, uppförde ett nytt och ståtligare Corps de Logi än det schönbergarna disponerat, samt gav gården det mer välklingande (?) namnet Ekensholm.

Som vi erinrar oss nyuppfördes den ännu kvarstående masugnen vid Björndammen år 1800, sålunda under Kurcks tid. Även den s.k. inspektorsbostaden tillkom genom hans försorg. Smidesrättigheterna ökades till 752 skp stångjärn. Expansionen fortsatte också under efterträdarens dagar. Mågen överstekammarjunkaren Fredrik Friesendorff, som vid svärfaderns död 1831 övertog egendomen utverkade en ytterligare höjning av smideskvantiteten – till 902 skp från 1840. Vidare anlade han en spiksmedja vid Stålboga.

Vid halvsekelskiftet var det ånyo klart för ägarbyte vid Ekensholm – Björndammen. Härvid till det närbelägna Torpa i Husby Oppunda socken ??? Per Jansson och dennes måg Gustaf Bernhardt, förvärvade 1851 egendomen av Friesendorffs arvvingar.

Bägge titulerade sig ”brukspatron” och hade redan mångsidiga industrielle intressen, Jansson delvis inom Östergötlands bergslag – bl.a. ägde han till 1884 Åmmebergs zinkgruva. Snart nog blev Bernhardt, dalkarl till börden, ensamägare till Ekensholm, Stålboga och Björndammen. Svärfadern avled nämligen redan 1852.

För Ekensholms gård betecknade den bernhardtska genombrottet för driftsformer. Även bruksanläggningar fick del av tidens framsteg – så mycket naturligare som Bernhardt fått ingenjörsutbildning. Masugnen försågs nämligen 1855 med ångmaskindrivet blåsverk – fem år tidigare än Lenna Bruk i Uppland fick ett motsvarande. Blåsningen som tidigare hämmats av brist på vattenkraft, kunde numera om övriga förnödenheter räckte till äga rum året runt. Vid tiden för Fransk-Tyska kriget (1870 – 71) hade tillverkningen vid Björndammen – Stålboga drivits upp så att den låg vid mer än 6000 centimer (1500 skp) tackjärn och ungefär lika mycket stång och smidesjärn. Enligt jernkontorets omdöme åtnjöt stålbogajärnet ett välförtjänt gott rykte på den internationella marknaden.

Under några mellanår (1874 – 81) innehades bruks och godskomplexet av bergsfogden och bruksägaren C.A. Fittinghoff. Bernhardtska arvvingar återförvärvade det dock – 1884. Köparen var häradshövdingen Karl Alexandersson. En bidragande orsak till den yngre bernhardtarna så snabbt gjorde sig av med Ekensolm – Stålboga torde ha varit att de nästan genast fann det nödvändigt att avveckla Björndammens masugn och upphöra med Stålbogas klassiska stångjärnssmide, träullsfabrikation samt enklare stångjärnssmide vid den gamla hammaren.

Efter ett kort mellanspel 1897 – 1898 förvärvades Ekensholm sistnämnda år av Översten H.A. von Stockenström, herre till närbelägna Anhammar. Med honom avtalade Carl Wahren för Holmens Bruk om förvärv av Björndammen – Stålboga. Köpet fullbordades 1919. Härmed inleddes en ny epok i Björndammens och här blott i grova drag så skiftesrika historia.”

Text Björn Helmfrid

Björndammen05 Björndammen04 Björndammen03

Björndammen08 Björndammen07 Björndammen06

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s